Den kalla aprilsolen, Elísabet Jökulsdóttir, översättning John Swedenmark, Thorén & Lindskog

Elísabet Jökulsdóttir är prisbelönt isländsk författare som skriver både poesi, dramatik och romaner. Hon introduceras på svenska med en roman, Den kalla aprilsolen. Flitige John Swedenmark har översatt, med den äran – åtminstone verkar han ha lyckats överföra ett idiom som ter sig smått uppsluppet, lite halvslängigt och aningen anarkistiskt. Det är ett språk som svänger och har sig. Lite som Beate Grimsrud, om man ska söka en referens.

 

Liksom hos Grimsrud finns det hos Jökulsdóttir en närhet till psykosen. Hon berättar om unga Védís. Upptakten är stark, med en dubblerad död: ”Död. Död.” När hon är tonåring dör hennes pappa, en känd och ryktbar författare. Själv dras hon ner i ett destruktivt leverne, med alkohol, droger och småkriminalitet. Pojkvänner avlöser varandra, hon blir mamma redan i gymnasiet, och gör kvickt slut med pappan. Så träffar hon Kjartan, den stora kärleken: hon säger ja till den större rumlaren, fast intuitionen försöker säga nej. Och så blir det inte heller lätt att handskas med en svartsjuka som jobbar i växelverkan med drogerna.

 

Tillvaron blir kaotisk för stackars Védís. Hon förbannar pappans svek, och kanske sörjer hon mest den pappa hon inte hade – han hade fem barn från två olika äktenskap, och hon undrar ibland om hon ens har några gemensamma minnen med honom. Men som bekant är ilskan en integrerad del av sorgearbetet, och det är något som Jökulsdóttir påminner om. Ändå sker det inte schematiskt eller didaktiskt – det här är en regellös form av skrivande, som blir uppfriskande i sin otyglade laglöshet och nästan-förbjudna normer. 

 

Jökulsdóttir skildrar Védís uppväxt från håll, med en nödvändig distans. Samtidigt finns det en oerhörd närhet i hur hon återberättar hennes öde, att det sker i ögonblicket, med full inlevelse i tonåringens tanke- och känslovärld. Det är skickligt utfört, och till det bidrar det språkliga svänget. När Védís oförmåga att helt ge sig hän åt saknaden efter pappan glöder texten: ”Det krävs ett oerhört kurage för att smälta, för att ge efter för känslornas kraft när man ända från vaggan har lärt sig att tränga bort dem, trycka undan dem, salta in dem, frysa ner dem, för allt i världen aldrig känna dem, eftersom inget är lika farligt som känslor.”

 

Det här står dessutom i direkt anslutning till en brasklapp: ”När jag skriver ner dessa ord kan jag inte förstå mig på hennes mod.” Det är alltså författaren Jökulsdóttir som kommenterar Védis sätt att hantera sorgen.

 

Och romanen är löst sammanskruvad, på ett sätt som får den att svaja betänkligt. Men det ska motsvara och spegla innehållet, Védís svajiga psyke. Hon får jobb på mentalsjukhuset, men sedan barkar allt åt helsefyr med en egen psykos. Detta skildras på ett ganska naivt sätt, men det är en naivitet som oftast är estetiskt fruktbar. Védís får ett tungt liv, men hon tar allt med jämnmod. Och det är en bärbar princip för den som ges en riklig skörd av elände och problem. Det finns också ett jämnmod i hur Jökulsdóttir har skrivit sin roman: inte blundande när hon ställs inför katastrofen, men kisande, och med ena handen som en sköld och den andra öppen för att motta allt som kommer i dess väg.