Benny – drevet, döden, Lotta Fristorp, Kaunitz-Olsson

”Har sanningen någon plats i ett drev?” Så lyder sista meningen i Lotta Fristorps bok om Benny Fredriksson, Benny – drevet, döden. Här drivs en välbelagd och välmotiverad tes att det var mediadrevet som fick teaterchefen Benny Fredriksson att begå självmord i mars 2018. Det är en ohygglig berättelse som förs fram av vännen och  tidigare medarbetaren Fristorp, i en jag anklagar-skrift med hård udd mot främst Aftonbladet och Åsa Linderborg, men också mot Dagens Nyheter.

 

Får man veta sanningen? Nej, men däremot är Fristorps bok ett viktigt inlägg som kan klargöra en hel del om drevets mekanismer. Som att drev automatiskt förstärker och förvränger, och att gamla förträngda saker stiger upp till ytan. Det var till stor del anonyma vittnesmål som Aftonbladet valde att publicera i december 2017, några av dem kopplade till #metoo. Åsa Linderborg skrev krönikor där hon påstod att Fredriksson tvingat en skådespelare till abort – ett anonymt vittnesmål som är svårt att bemöta.

 

Bokens omslag återger ett svartvitt mönster, som eventuellt ska illustrera det sorgliga i att verkligheten så ofta ägnar sig åt att upprätta sådana oerhört förenklade versioner av vad som skett. Sanningen: jag vet inte. Vi vet inte. Fristorps inlägg är delvis partiskt. Å andra sidan var debatten oerhört hätsk och hetsig och i enlighet med drevets mekanismer blev de försvarande rösterna dränkta i bruset. Hennes bok är en slags thriller som tydligt utpekar skurkar och hjältar.

 

Som chef var Fredriksson arbetsnarkoman med 80-timmarsvecka som regel. En arbetsinsats som ställde höga krav på omgivningen. Sant verkar också vara att han var nyckfull och lynnig, med en del aggressionsproblem. Men också en chef som åstadkom saker med teatern. Den svåra balansgången. Men det är också så här: att vara chef är ingen popularitetstävling. Fredriksson var en omvittnat populär chef, ja, men den som är populär skaffar sig också många bakdantare och fiender. Han verkar ha varit despotisk, men det ligger å andra sidan i chefskapets natur.

 

Det är en bok som gör mig lite ambivalent. Gång på gång berättar Fristorp om hur bra Fredriksson var som chef för Stadsteatern, och jag vill inte betvivla det, men bevisföringen är lite svag: ”Om en föreställning på en liten scen blev en publikframgång flyttades den upp på stora scenen.” För mig låter det som en självklarhet. Vari Fredriksson storhet består blir inte helt förklarat, även om det framgår att framgången anlände med ett högt pris. Han utsåg somliga till bundsförvanter, och Fristorp var definitivt en av dem.

 

Enligt boken dödade Aftonbladet honom. Det är en oerhörd anklagelse. Har sanningen någon plats i en bok om ett drev? Sanningen kommer i kläm. Fristorp var nära vän, och det är kanske där både bokens auktoritet och Akilleshäl föreligger. Han hade ett obestridligt unikt engagemang, och var en krävande chef, sådana som man antingen sluter upp kring eller skvallrar om. Var det skvaller som dödade honom? Det är i så fall människans ynklighet som exponeras.    

 

Denna ynklighet finns också hos en del av de skådespelare vars beteende outas av Fristorp. Sådana bångstyriga barn! När Fredriksson valde att avgå efter Aftonbladets publiceringar utlöstes flera krönikor, däribland i Dagens Nyheter. Lovorden sparades till efter hans död. Som vanligt.