My Year of Rest and Relaxation, Ottessa Moshfegh, Vintage

Instagramfenomenet Ottessa Moshfegh har fått ett par av sina romaner översatta till svenska, och den som slagit an mest är inte den Bookerprisnominerade Eileen, utan den som kom något senare och på svenska fick heta Ett år av vila och avkoppling. Jag började läsa den nyligen, ett biblioteksexemplar eftersom jag av pinsam anledning gjorde mig av med mitt egna ex. Orsak: två omdömesgilla personer avfärdade den som tråkig och överskattad. Lärdom: lita inte på så kallat omdömesgilla personer.

 

Jag tog mig an hennes senaste roman, Death in Her Hands, och upptäckte en originell, spännande författare, raka motsatsen till tråkig och överskattad. Hon är tuff, arg och cool. Så hittade jag på Myrorna ett utsorterat ex av boken på engelska. Alva Dahls översättning är förstås lysande utförd, men jag kan inte motstå att läsa på engelska när tillfälle ges, så jag har nu alltså läst My Year of Rest and Relaxation.

 

Eftersom alla vettiga människor torde ha läst den redan, här kommer en kort resumé. Berättaren är en 26-årig kvinna som ärvt en lägenhet på Manhattan i New York. Föräldrarna är döda – de var ändå inget att ha. Hon har nyss fått sparken, och bestämmer sig för att sova bort ett år av sitt liv. En excentrisk läkare är frikostig med att skriva ut kemiska vaggvisor åt henne. De enda människorna hon har i sitt liv är kompisen Reva, som hon tolererar, och så har hon precis gjort slut med pojkvännen Trevor. Hon drar sig undan, går i ide.

 

Året är 2000, och under tiden som följer rör vi oss i sakta somnambult mak mot 11 september året därpå. Jag kan störa mig en aning på hur denna påklistrade händelse – 9/11 – ges en förutsägbart ödesmättad touch, men det har en viss koppling till hur huvudpersonen orienterar sig i en allt mer främmande värld. Är hon deprimerad? Snarare klarsynt.

 

Ett intressant spår är kroppsfixeringen som hela tiden gör sig påmind, dels i ständiga referenser till berättarens smalhet, som Reva avundas, och dels i de äckligt naturtrogna återgivningarna av svett, spyor, piss och skit. Och feminismen som Moshfegh förespråkar är skev och subtil. Kvinnans projekt bejakar ett motstånd mot kapitalismens ständiga krav på att vi ska vara produktiva, effektiva och frivilliga medspelare i konkurrenslekarna som den har iordningsställt åt oss. Därför blir hennes motstånd så välkommet och frigörande. Hon går emot detta, sätter ett lojt långfinger i luften åt alla djävla Pontus Gårdingar och Margaux Dietzar som sätter agendan för hur vi ska leva.

 

Kvinnans kropp och tankar utgör ett fängelse, och hon ironiserar med hög igenkänningsfaktor över mäns knäppa vanor: ”’Dudes’ reading Nietzsche on the subway, reading Proust, reading David Foster Wallace, jotting down their brilliant thoughts into a black Moleskine pocket notebook. […] They rolled their own cigarettes, didn’t brush their teeth enough, spent a hundred dollars a week on coffee.”

 

Som alternativ förälskar hon sig i sömnen, blir en sömnofil. Att göra sömnen till ett medvetet val är en subversiv handling. Ottessa Moshfegh – det har tagit mig lång tid, ungefär ett år, att lära mig stava hennes namn – skriver det slags böcker som gläntar mot galenskapen. Hennes roman är delvis en satir om överdriven medicinering, men också en uppfriskande och rolig bok som styr mot mörka trakter i det mänskliga psyket. Sådana författare kan vi inte undvara.