Open Water, Caleb Azumah Nelson, Viking

”A happy accident. A messy miracle.” Så beskriver Caleb Azumah Nelson kärleken i sin debutroman Open Water, som nyligen utkommit i England. Han är en 26-årig fotograf, ursprungligen från Ghana, och han har skrivit en roman som åstadkommer det där sällsynta som bara riktigt bra litteratur lyckas uppnå – en glimt in mot det oerhörda, en förnimmelse att tillvaron kan innehålla mer än det prosaiska vi har inför ögonen.

 

På tal om ögon: mycket i hans roman är beroende av visuella intryck. Inte så märkligt, då han är fotograf. Så är också hans huvudperson, en ung fotograf med rötter i Ghana. Han är namnlös. På en fest träffar han en ung kvinna, också namnlös. Hon är dansare. Hon är i en relation – eller ”i nånting”, som romanen envisas med att kalla det – med hans vän Samuel. De blir vänner, i en vänskap som fördjupas, fördjupas, och allt mer rör sig mot en sexuell relation.

 

En relation där samtycke blir en viktig ingrediens i deras allt mer intimare rörelsemönster. Azumah Nelson skriver om hur vänskap och kärlek rör sig som två samverkande krafter, lika starka. Hans roman är förtätad, berättad i trettio korta kapitel på knappt 150 sidor: ”if flexing is being able to say the most in the fewest number of words, is there a greater flex than love?” Nu har jag redan citerat två ställen från romanens första sida, i prologen. Det är en obefogad kritikerkliché att påpeka hur mycket i en roman som är värt att citera, men stilen är verkligen fylld av formuleringar som är minnesvärt pregnanta.

 

Och Azumah Nelson har jämförts med Sally Rooney, och det låter sig säkert göras, då båda berättar om vad som utspelar sig i det där sköra gränslandet mellan vänskap och kärlek, och med vilka insatser vi spelar när vi förälskar oss. Men det här säger inget om hur det är att läsa Open Water: det är mer som att lyssna på en låt av Lykke Li, som förresten var dansare innan hon blev artist. Eller som att läsa ett mer behärskat yrväder än Jeanette Winterson, fast med hennes förtjusning i starka formuleringar.

 

Men ni ser vad jag gör? Försöker etablera Azumah Nelson i en kanon av vita konstnärer. I själva verket handlar hans roman i hög grad om att definiera sin svarthet, att äga sin svarthet i en kontext där den ifrågasätts och misstänkliggörs. Befriande nog omtalas författaren Zadie Smith enbart som ”Zadie”, artisten Kendrick Lamar endast som ”Kendrick”, och här finns också korta presentationer av viktiga svarta konstnärer som Lynette Yiadom-Boakye och Sola Olulode. Smith gör också en charmig cameo vid ett signeringstillfälle, och Yiadom-Boakyes konst kunde ses på Moderna Museet i Stockholm så sent som förra månaden. Andra berättelser – andras berättelser – etablerar en vidare definition av vilken typ av litteratur som utgör norm, när den författas av Zadie Smith, Bernardine Evaristo, Candice Carty-Williams, Abdulrazak Girnah – och Caleb Azumah Nelson, uppenbarligen.

 

Dessa konversationer blir inte heller påklistrade, utan integreras i diskussionerna mellan främst fotografen och dansaren. Till det märkliga med Azumah Nelsons roman är också att den är skriven i du-form, något som ibland ställer till det, men som också ibland bidrar till en starkare närvaro och identifikation med hans våndor och vankelmod, att vi dras in i hans öde, och betraktar honom inte utifrån utan inifrån. Romanens du är alltså fotografen, och vi görs delaktiga i hans tvivel på att satsa på relationen med dansaren. Men deras öde är ofrånkomligt.

 

Inte heller är det bara synen som är det sinne som har monopol på framställningen. Överlag dominerar olika intryck, och i hög grad ljud, rytm, och den musik som paret bondar över. Romanen är känsligt musiksatt, som om Azumah Nelson utöver att vara fotograf och romanförfattare även agerar DJ. Bilden av London framträder också tydligt, och skapar livaktig närvaro. Till det här bidrar också den korta meningsbyggnaden, som ökar drivet och förstärker de dansanta pulsslagen i parets attraktion. Men också hans gehör för dialog, som tillåter var och en att utveckla ett eget idiom, ofta präglat av den typ av fragmentisering vi brukar till vardags och som bidrar till utformandet av dem som egensinniga individer.

 

Det finns en precision i Azumah Nelsons språk, men också i de slutsatser han anländer till när han diskuterar åtrå, vänskap, vilsenhet, annorlundahet, identitetsstärkande, gemenskap, bakfyllor, kyssar, oro, polisvåld. Hårsalongen blir en fristad, när frisören berättar om en resa till Ghana, och hur frigörande det är att vara på ett ställe där man inte behöver oroa sig för att ens utseende ska skapa bekymmer. Det här är en bok som väcker liv i så många oundvikliga men ofta outtalade frågor. Han skriver om människans plats i världen, om hur ensamhet tär på ens yttersta krafter, om hur jobbigt det är att känna att man tillhör, och har ett hem någonstans. Och om hur svårt det är att överhuvudtaget vara vid liv:

 

What you’re trying to say is that it’s easier for you to hide in your own darkness, than emerge, than emerge cloaked in your own vulnerability. Not better, but easier. However, the longer you hold it in, the more likely you are to suffocate.

 

Blygsamhet balanseras med stolthet i hans skrivande. Han lyckas beskriva och gestalta känslor på ett överskådligt sätt utan att behöva förenkla dem, och det sker med hjälp av ett egensinnigt bildspråk, lika otyglat som det är tuktat. När fotografen inser att han kanske måste bete sig svekfullt mot sin vän Samuel, eftersom han omöjligt kan hejda sin förälskelse i dansaren, tänker han: ”You were careful not to breach a border, except you all know something has opened; the seed you pushed deep into the ground has blossomed in the wrong season.”

 

Att vara svart görs till både en kollektiv och en individuell erfarenhet. Likt det mesta. Så handlar det också mycket om att vara ung, att behöva göra saker fastän man inte vet vad resultatet ska bli, utan allt är ett enda experiment. Som en del av det frigörande blir dansen en vacker illustration av nödvändiga åtbörder – nödvändiga helt enkelt för att definiera vår mänsklighet.

 

Jag tycker mycket om Azumah Nelsons roman. Han använder hela känslopaletten i sitt skrivande, och det är ett skrivande som är statt i rörelse. Visst, då och då överanvänder han vissa fraser – det blir lite för ofta ”distant rumble” vid både åska och magkurr – men som helhet är den en smått saliggörande läsning.