Sidor

5 okt. 2021

Mellan förtvivlan och förtvivlans mod. Texter 2006-2016, Kristina Lugn, Svenska Akademien

På SVT Play, öppet arkiv, kan man fortfarande se programmet ”Oförutsett”, som våren 1987 sändes. Tre omaka programledare ställde skjutjärnsfrågor från höften till en gäst vars identitet avslöjades först när hen (sex män och en kvinna, så i och för sig nästan uteslutande en han) tog plats i fåtöljen framför dem. Jörn Donner, en entreprenör från Skara, och en kedjerökande Kristina Lugn var intervjuarna.

 

Nu i efterhand framstår Lugns frågor alltid som de mest uppseendeväckande och banbrytande. ”Skulle du vilja ha ett psykotiskt genombrott?” frågar hon filmmogulen Harry Schein. ”Tror du att du skulle kunna göra en bra lirare av mig, om du satte på mig en hjälm?” frågar hon ishockeytränaren Leif Boork. Medan männen angriper sexologen Malena Ivarsson med pojkaktiga sexistiska insinuationer frågar Lugn: "Hur ska vi använda vår sexualitet om ingen älskar oss?"

 


Detta ovanliga sätt att tänka har samlats i en liten bok som Svenska Akademien nyligen gett ut, Mellan förtvivlan och förtvivlans mod, och som samlar de texter hon åstadkom under sitt arbete för Akademien. Det lite längre inträdestalet över Lars Gyllensten, och sju kortare, tal, minnesteckningar och utdrag ur pjäs och memoar, utebliven memoar. Den annonserades i förlagets höstkatalog i början av 90-talet som Du lilla solsken, och NE hade oturen att låta den ingå i verklistan för hennes artikel. Det påtalades tjugo år senare av den infama illbattingen Björn Ranelid som exempel på Lugns lögner, något någon med minimal inblick i processen kunde ha avstyrt.

 

Nä, Lugn skrev vare sig någon roman eller självbiografi. Däremot åtta diktsamlingar, som också nyligen återutgetts (på Bonniers i en fin sobert höstig volym som Dikter 1972-2003). Visst skrev hon också dramatik, i synnerhet i den senare fasen av sin karriär. Det är ändå ett flyktigare medium, teatern, och jag sörjer att det gick fjorton år mellan hennes två sista diktsamlingar, och att den sista följdes av sjutton års tystnad som poet. Helt enkelt för att de två sista diktsamlingarna är hennes bästa, att hon där tar sin förtvivlan djupare in i dikterna, låter det skratt som klingat tidigare mörkna i allt mer längtansfyllda blickar på den vackra kvinnligt formade Döden. Hennes skratt har så nära till de egna djupen, men hon visar också att vi alla bär på dessa djup, dessa mörka platser inom oss.

 

Det är i texten om Gyllensten, hennes företrädare på stol nummer 14, som bilden av rörelsen mellan förtvivlan och förtvivlans mod först ger sig till känna. Peter Englund skriver i sitt korta förord om Lugns vackra mörka skratt – kanske mer karakteristiskt än hennes släpiga röst – och nog är det så, att det är ett skratt som inte kan tänkas bort, i synnerhet inte från hennes mest pessimistiska slutsatser, ofta summerade i oneliners. Som denna: ”Det är mycket svårare att vara en person än att vara en personlighet.” Det är en ironi som närs av längtan efter tillhörighet mer än till avståndstagande.

 

Stina Wirséns vattenfärgade omslagsbild fångar också något av Lugns väsen. En människa som vistas i själva ögonblicket. Lugn skriver i sina texter om författares mod som den egenskap som särskiljer. Det är förstås som så ofta är fallet att när hon skriver om andra författare och konstnärer – Gyllensten, Fosse, Askildsen, Vennberg, Edwall – är det lätt att applicera analysen på hennes egna verksamhet som författare. Onekligen en av de modigaste, som i sina diktsamlingar oförtröttligt utsatte vårt kära folkhem för attentat, för att visa sprickorna i fasaden, kärnfamiljens solkigaste hemligheter.


Det är ett sätt att skriva som öppnar för nya perspektiv, som visar andra sätt att förhålla sig till världen. Man stimuleras att tänka vidare, helt enkelt, och uppmuntras att följa med mot dessa nya upptäckter. Hon förefaller disträ, men det är bara för att hon befinner sig steget före vår tanke. Så blir hennes idéer uttryck för något av det skarpaste man kan läsa på svenska:

Tanken och känslan skall helst vara förenade. Som två knäppta händer, ungefär. Det mår man väldigt bra av. Det problematiska är att medan tanken nästan alltid alstrar känslor, är det långt ifrån självklart att känslan alstrar tankar. Det är det som är faran med känslolivet. Det är därför vi alltid måste ha en beredskap för att visa hänsynslöshet mot oss själva.

 

Det är enkelt, självklart, men nödvändiga påminnelser och botemedel mot inbilskhet och narcissism och självförverkligande. En särskild form av uppmärksamhet odlas i dessa vackra texter, och jag påminns om vilken nåd det är att läsa sådant som gör vår egen värld vackrare och vassare.

 

Geniet vågar gå till platser där andra räds. Kristina Lugn hittar alltid oväntade platser att landa på, när hon gör sina modiga språng ut i det okända. Hon vistas i närheten av farliga ställen, och är motsatsen till både Björn Ranelid och till inspirationsföreläsare. En av dessa farliga ställen är ensamheten, och vi är alla ensamma – vi lever alla mörka, såriga liv, och kan behöva skrattet, hur mörkt det än är. Hon skriver också om vår potential – att vi föds med förutsättningar vi inte tar till vara, att vi borde upptäcka att vi är ägnade åt större ting.

 

Själv lyckades hon ägna sig åt dessa större ting. Det är onödigt att rangordna eller inrätta hierarkier för författarskap, men nog kan det utan överdrifter konstateras att det är svårt att tänka sig svensk poesi utan att inkludera Lugns varsamt ovarsamma ironi, som påminnelser om vikten av motstånd mot allt som vill kedja fast oss vid kapitalismens skitdrömmar. Som hon också skriver i en av dikterna i sista samlingen Hej då, ha det så bra! från 2003:

 

Varje dag dammtorkar jag

slagfältet i mitt huvud

och svartbygget i mitt hjärta.

Mitt liv är ingen mäklardröm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.