Liten historia – stor kyss, Kerstin Strandberg, Bonniers

Kerstin Strandberg debuterade samma år som jag föddes. Hennes författarskap har med andra ord några år på nacken. Hon utkommer nu med ännu en roman: Liten historia – stor kyss. Att man då skulle befara att en författare med så mycket rutin skulle slå på autopiloten är helt obefogat: det är skrivet med full insats, som om romankonsten behöver uppfinnas på nytt.

 

Då kunde man önska att fler debutanter uppvisade den här lekfullheten när de tar sig an den gamla romanformen. Här kunde de lära sig ett och annat om hur slipstenarna ska dras, det vill säga i andra riktningar än de fått lära sig. Till exempel detta: Strandbergs benägenhet att göra berättaren indragen i skeendet, som en slags inkräktande instans. Men också vi läsare från 2000-talet inbjuds bli delaktiga i det berättaren vill förevisa.

 

Paret Nils och Vanja har hunnit en bra bit förbi mitten på livets vandring när vi möter dem först. De kallas avdankade clowner, som nu ska lägga av sig kostymeringen – en liknelse (?) fint infångad i omslagets målning av Henri Rousseau. Sedan vidtar historien om deras liv, som inleds ungefär vid mitten av 1900-talet, när de är unga. Mötet mellan dem kan sägas vara både himlastormande och ordinärt. Det sker först i mitten av romanen.

 

Först får vi ta del av deras respektive historia. Vanja försöker ta sitt liv några gånger, söker förgäves efter kärlek. Hon trånar, men går på nitar. Nils pluggar till läkare, är vankelmodig. Det liknar inte a match made in heaven. Men ödet – eller är det slumpen? – har andra planer. Fast: är inte ödet beroende av slumpen? Så verkar Strandberg lösa sitt dilemma, allas vårt dilemma, vad det är som gör att två personer fastnar för varandra. Ödet kan inte göra ett skvatt utan slumpens ingripande. Så finns här också indikationer på Vanjas starkare inriktning, fint porträtterad: ”till slut hittade Vanja fram till sin egen vilja. Den var märkligt nog av järn.”

 

Strandbergs benägenhet att låta berättaren lägga sig i är fascinerande. Ska den här berättelsen få finnas? lyder en både uttalad och outtalad fråga. Duger denna kärlekshistoria, som Nils vid ett tillfälle kallar ”medelmåttig”? Det gör att berättarrösten blir lagom respektlös. Den rösten vill tänka så det knastrar men skriva med mjuka konturer, en lämplig föresats, och som infrias ypperligt – i synnerhet med den skonsammare stavningen av ord som ”mej”, ”dej”, ”sej”. Något annat som bidrar är inskotten av tvekande ord: ”i viss mån”, ”antar”, ”kanske”, ”skulle kunna”, ”säkert”, ”ungefär”, ”ett slags”, ”så att säja” (alla hämtade från samma stycke).

 

Det är en oerhört språkmedveten roman, klokt resonerande men också nyckfullt knyckig. Inte strövande, mer irrande, rastlöst sökande efter sina hållpunkter. Samtidigt blir det inte flåsigt, tack vare en stillhet hos berättarrösten, ett slags ironiskt överseende med allt som ska förmedlas. Kolla så löjliga de är, Vanja och Nils, men samtidigt, så mänskliga. Kärleken är ett kalejdoskop, formbart, plastiskt. Ungefär som romanen – en form som går  att anpassa efter nya förutsättningar hela tiden, bara författaren vågar lita på att det låter sig göras. Det som här kan uppfattas som originellt borde vara norm, att författare vågar skriva så här försynt spektakulärt.  

 

Titeln kunde vändas i sin motsats, då det som skildras är de små kyssarna som utgör den stora historian. Alltså att våra liv förtjänar en upprättelse. De må te sig ganska slätstrukna, men vi borde väl lite till mans sträcka på ryggen och upprätthålla någon form av värdighet. I den här romanen får vi veta att man blir förälskad lika mycket i händelser som i människor.

 

Så visar Strandberg att realism ska skrivas så här, med rejäla nypor sagoelement. Hela det här romanbygget vilar på fiktionens distans, men samtidigt pekas likheterna ut, det mänskliga, alltför mänskliga, i denna kärleksrelation. Bra litteratur ska uppnå denna dubbla effekt: både vara förbluffande och lägga fram sina belägg för verklighetsskildringen som något självklart. Man ska komma till klarhet, i en slags förväntad förvåning. Om man kan säga att romanen är en kunskapsform är den formen fint anpassad här, och man lär sig mycket om vuxenblivande, om kärlek, om relationer, om livsfilosofi (anpassning är det starkaste vapnet i vår arsenal).

 

Det här är en egenartad, kufisk roman, men också så vanlig. Charmig, men inte på något näpet sätt, och här saknas inte udd när Strandberg skriver en kärleksroman som leker kurragömma med alla storslagna anspråk. Nyligen läste jag Gunnar Ekelöfs omdöme om Nils Ferlin: djupt pessimistisk, men ändå inte pessimist. Om Strandberg kunde man göra en parafras: djupt originell, men inte annorlunda. Man kunde säga att hon har skrivit en postmodern roman om något så ovanligt som fördragsamhet.