Blad och öron, Agnes Gerner, Pamflett

Poesin är ingen statshemlighet, den ska spridas. Den hör vardagen till, och förtjänar bättre än att bara plockas fram vid högtidligheter: bröllop, dop, begravning. Vi ska unna oss att läsa dikter varje dag. För att det är bra för vår fantasi, för vårt språk, för våra tankar.

 

Därför välkomnar jag initiativ som Pamflett, ett nystartat förlag som satsar på att tillgängliggöra poesi med korta publikationer som mer liknar broschyrer än böcker. Hittills har fem titlar utkommit, bland annat med några av de mest spännande poesidebutanterna på senare år, Lina Rydén Reynols och Erik Lindman Mata.

 

Och nu Agnes Gerner, som för inte så länge sedan också var en lysande debutant. Det var 2014 hon gav ut Skall, och tre år senare Sus, på Bonniers, i ett yttre långsmalt format som faktiskt förebådar Pamfletts formgivning. Två stillsamt formidabla diktböcker som enhetligt skildrade djurliv, utifrån en nedtonad och diskret poetik. Fascinerande och vagt oroande, i sina anspråk på en bättre och rättvisare värld.

 

Denna tematik fortsätter i hennes nya korta bok Blad och öron, även om hon för tillfället överger djurtematiken. I stället skildras stadsmiljön – jag antar Bryssel i Belgien – där ett attentat nyligen genomförts. Här handlar det om perioden efter katastrofen, när efterdyningarna förlamat befolkningen. När tillvaron präglas av iturivet lugn:

 

Militärerna stirrar förbi mig, de är yngre

än jag, helt släta

Nedsänkta i mossgröna uniformer, nedsänkta

i ett allvar

som inte låter sig rubbas

ens av tulpaner

 

Så ser Gerners dikt gärna ut: oerhört språkmedveten. Hon skildrar hoppet, illustrerat av blommorna, en oskyldigare skönhet. Alternativ finns, visar hon, en ljusare och mer kärleksfull värld. Vi måste tänka oss att vi förtjänar något bättre än det vi har, att vi slutar låta de onda krafterna styra.

Det här är ett bra och lämpligt format för poesi som vill nå ut. Så kan man läsa Gerners korta dikt medan man väntar på att pastavattnet ska koka, och alltså inte längre komma med tanklösa ursäkter om att man ”inte har tid”. Varför man ska läsa det då? Tja, som jag sa: för att världen blir mindre outhärdlig då, och vi rustas med mer fantasi, språk, tankar. Om inte det duger som argument är jag besviken på mänskligheten.