Sad life, Jenny Högström, it-lit

Jenny Högström är cool och slagfärdig kritiker. Hennes recensioner tar ofta utgångspunkt i något som ger förutsättningar för en diskussion som rör sig över både det specifika och det allmänna, och hennes slutsatser hamnar ofta vid sidan av den konsensus som annars råder i kritikens ankdamm. Kort sagt: en kritiker man inte läser för att hålla med, men för att bli utmanad av, en som förstör ens egna läsningar och bygger upp nya uppfattningar om böckerna.

 

Som poet har hon hittills varit aningen aktsam och beskedlig, men tar igen det nu med råge i sin nya bok Sad life, som utkommer på lilla pigga förlaget it-lit. Det är inte mindre än en sensation, med denna bok som rentav försetts med 80-talets ökända klisterlapp på skivomslag med upprörande texter: ”Parental /advisory / explicit context”, den som spotify har ersatt med ett litet ”E” vid somliga låttexter. (Denna bokstav förekommer till exempel på den låt Högström släppt tillsammans med Niki Yrla, ”Killar som gillar”.)

 

Sådana varningar har ju kontraproduktiv effekt, och förhoppningsvis får det ett och annat glin att förtjust intressera sig för att läsa den här boken. Inte för att den provocerar med sitt språkbruk, men för att den är så bra. För här förlöser hon allt det uppsluppna hon kan visa som kritiker, men tar det ytterligare några snäpp.

 

I korthet är det en bok som skildrar Jennys barnfria tillvaro, med att chatta med och träffa män och kvinnor för sex. Alla filter har plockats bort, när hon skriver om männens kontaktförsök, hennes upplevelser av att befinna sig på en sexuell marknad. Det sker med hjälp av en fiktionalisering av det egna jagets verklighet, samtidigt som det skildrade blir besvärande autentiskt. Så kan en dikt tillåta sig att iscensätta en relation som en tv-serie (”i säsong två är han inte längre clean”), för att avsluta med en direkt anspelning på verkligheten:

 

så här sitter vi nu, säger han

en vit kvinna som försvarar såna som jag

och en svart man som röstar på sverigedemokraterna

 

du kan ju skriva en dikt om mig

 

ok johannes, vsg

 

Det blir också en del göteborgshumor, en del knark, en del obsceniteter, en del boxning, en del vänsterpolitik. Anders Borg, tidigare moderat finansminister, föräras två dikter, och det sker mer utifrån hans äktenskap med Dominika Peczynski. Så här skriver Högström:

 

Rösta på moderaterna din hora

Rösta på moderaterna ditt fucking jävla fnask

Rösta på moderaterna ditt gamla sprutluder

Rösta på moderaterna ditt ras

 

Fittansikte

horunge

rövknullare

kuksugare

nazist

och skitstövel

 

Medan musan Glenn är återkommande är andra män utbytbara, och mest glädje och behållning uppsöks när hon träffar en kvinna. Titeln återgår till det sorgliga, men det är en sorg som pendlar mellan protagonisten och de existenser hon möter. Vi är alla sorgliga, lyder bokens förutsättning och sensmoral. Ändå förmedlar Högströms bok en eufori, och man läser med ett befriande smajl på läpparna.

 

Hon skriver medvetet slarvigt, när hon med sina dikter utforskar olika kapital, och ställer dem jämte varandra. Det handlar då om de bekanta kulturella och finansiella kapitalen, visst, men här blir det sexuella kapitalet huvudperson och katalysator för mötena mellan människorna. I den värld som här skildras har pengarna ersatts, för pengar – låt oss erkänna det – är så anti, så icke-kulturellt, så totalt osexigt. Det är det mest osofistikerade som finns, och om alternativet är Högströms råa dikter, så väljer jag dem alla dagar i veckan.

 

Hennes diktsamling är en slags minivariant av Lars von Triers film Nymphomaniac, en slags återerövring av de knapplösa knullen som Erica Jong skrev om. I denna sexuella värld finns också en fin kort dikt om Yahya Hassan, som också bevisar Högströms intentioner att skriva politiskt. Det är en frejdigt frenetisk diktsamling hon har skrivit, och tilltalet är så ärligt inkännande att även en pryd läsare kan ta sig igenom boken utan att få skammens rodnad på kinderna.