Noll att förlora + American Psycho, Bret Easton Ellis, översättning Sven Lindell och Einar Heckscher, Modernista

Mars 1987. Jag läser Bret Easton Ellis debutroman som nyss kommit ut i pocket. Sedan dess har jag läst alla Ellis böcker, fast inte en rad i svensk översättning. Att debuttiteln Less Than Zero – en låttitel av Elvis Costello, som gör flera cameouppträdanden i form av en affisch – fick heta Noll att förlora må vara förlåtligt, men jag har förstått att det också har rått konsensus kring de senare översättningarnas bristfällighet.  

 

När Modernista nu satsar på att återlansera Ellis görs det med en omnibusvolym som samlar debuten och den sex år senare skrivna American Psycho. Det är hans två mest kända romaner, och eventuellt också de bästa (Glamorama som kom på slutet av 90-talet skulle jag behöva återuppleva för att om möjligt revidera mitt ganska hårda omdöme när den kom). Dock utelämnas den bok – Lustans regler på svenska – som kom däremellan, där också den ojämförligt mest bekante protagonisten – Patrick Bateman – gör sitt första men långt ifrån sista framträdande i Ellis fiktiva värld. Det är ganska förståeligt att den har petats inför den här publiceringen.

 

En elak läsare skulle nog i dag himla åt en del i översättningarna. Sven Lindell, som översatte Noll att förlora, har inte gjort sig bemärkt som översättare annat än ett knippe serieböcker. Ändå kan man läsa den svenska versionen av debuten med viss behållning. Om inte annat bör den läsas för att få ett hum om hur inflytelserik Ellis karakteristiska röst skulle bli för en hel generation svenska författare, ledda av Per Hagman.

 

Artonårige Clay anländer till LA efter att ha tillbringat en termin på college. Han ska fira jullov, men det blir inte så mycket firande, mer droger, dekadens och död. Och lite avslaget sex som lök på laxen. Genomgående skildrar Ellis tomhet och ångest, känslan av alltings meningslöshet. Det är Sartres Äcklet, filtrerat genom rader av palmer och det tidiga 80-talets pastellfärger och med en musiksättning av The Go-Go’s och Talking Heads.

 

Rätta mig om jag har fel, men nog lanserades den som ”den första MTV-romanen”? Blek och håglös tar sig Clay med nöd och näppe genom dagarna, fyllda av gin och kokain, och när väl vuxna infinner sig med frågor om hur han mår saknas oro i rösten, till och med när han skyller sin blekhet på drogerna. Vuxenvärlden är effektivt hånad eller bortrationaliserad. Tonåringarnas föräldrar är ofta på långa semestrar, och psykiatern Clay går till är bara intresserad av att få hjälp med sitt filmmanus.

 

Man kunde kalla det en skildring av de unga och de blaserade, eller med F. Scott Fitzgeralds ord, de vackra och de fördömda. För det är skönheten – alltså den ytliga skönheten – som ligger i fokus. Det är också en i hög grad visuell roman, inte enbart för alla referenser till MTV, utan mycket handlar om att medvetet och ibland ofrivilligt hamna i situationer där man blir en betraktare. En voyeur, förvisso, men också främst en utanförstående. En roman om att befinna sig utanför, och en del av fascinationen ligger nog i hur Ellis har skrivit en typisk outsider-roman.

 

Det är en glädjelös hedonism som gestaltas, och det är skickligt, om än något enahanda och riktningslöst. Ändå saknas inte poänger, allra helst i en replikväxling mellan Clay och kompisen Rip. Den summerar romanen bra:

 

”Vart är vi på väg?” frågade jag.

”Jag vet inte”, sa han. ”Vi kör på bara.”

”Men den här vägen leder ingenstans”, sa jag till honom.

”Det spelar ingen roll.”

”Vad är det som spelar nån roll då”, frågade jag efter ett tag.

”Bara det att vi är på väg, kompis”, sa han.

 

Genom att återutge de här två romanerna visas också de implicita sambanden mellan dem. American Psycho är en slags fortsättning, där Ellis väljer att låta outsider-protagonisten kanalisera sin frustration i våldshandlingar. Om han nu gör det: det är väl allom bekant – spoilervarning utfärdas annars – att Patrick Bateman, psykopaten på Wall Street, inte begår sina våldsdåd annat än i sina egna tankar.

 

Rimligen har denna Ellis tredje roman övertagit rollen som den mer kända av dem, delvis beroende på den kontrovers som uppstod inför publiceringen, då förlaget valde att inte ge ut den på grund av det grova våldet. Även en del av de många företagen som nämns i romanen betackade sig för uppmärksamheten och bad diskret att få sina namn bortplockade innan den så småningom publicerades.

 

Med dunder och brak, förstås, och jag minns en infekterad debatt. Den landade också mitt i den debatt om ”skräckel”-litteraturen som Kay Glans initierat i Bonniers Litterära Magasin. Ingen, förutom skådespelaren Claire Wikholm, tog Ellis roman i försvar. Vad många verkar ha svårt att se är att hela projektet är en satir, och hur moralisk han är som författare.

 

Han skildrar ett ursinne och en frustration som kan kopplas till 80-talets yuppie-era, där den giriga kapitalismen skenade. Hela porträttet av Patrick Bateman är djupt ironiskt, en nidbild av konsumtionen, av egoismen, av likgiltigheten inför andra. Då blir hans mord(fantasier) bara en logisk följd av det samhälle som har slutat bry sig om andra. Att han då – i fiktionens namn – lyckas avrätta ett femtiotal och komma undan med det (som när han drar ett lik efter sig mitt på gatan och en polis vinkar glatt åt honom) är indicier på en strukturell och utbredd apati.

 

Det är en roman som också är smaklöst rasistisk, misogyn och homofobisk. En ond bok? Ja, men den speglar det onda samhället, för det är förstås i linje med det 80-tal som Ellis skildrar, och med Bateman som en typisk representant för den tidsandan. När han rånas av en taxichaufför försöker han plocka fram sin kniv och hota att chauffören är en död man men möts av svaret: ”’Jaså? Och du är ett yuppiesvin. Vilket är värst?’” Allt detta ger ändå en fadd eftersmak. Inte så att Ellis medvetet legitimerar hatet, men på samma sätt som Bateman i romanen triggas av andras tjat om honom som en hyvens kille kan läskunniga troll triggas av att få sina åsikter bekräftade. I Batemans fall fungerar det omvänt: ju mer omgivningen berömmer honom, desto mer avskyvärd blir han. Nerven som finns lever på hans gryende insikt i att han håller på att falla sönder, och hans tafatta försök att signalera efter hjälp. Inblickarna i hans psyke, som allt mer faller sönder, är den stora behållningen med boken, och det som har klarat sig bäst under de trettio år som passerat sedan den gavs ut.  

 

Humorn är ibland sylvass, som när Bateman på en U2-konsert uppfattar en av låttitlarna som ”Where the Beat Sounds the Same”. Det är en satirisk roman på flera plan, såsom att Bateman på sitt kontor aldrig utför något som med bästa vilja kan kallas arbetssysslor. Satiren fungerar allra bäst i alla missförstånd när nya karaktärer introduceras och den osäkerhet som uppstår kring namn, eftersom alla män ser likadant ut: har likadana kostymer, likadana frisyrer, likadana tandrader, likadana blickar, likadana åsikter, etc. Det är en värld där alla är helt utbytbara. Patrick Bateman blir en everyman i denna miljö. Andra som möter honom kallar honom omväxlande för Hamilton, Halberstam, McDonald …

 

De till synes evighetslånga beskrivningarna av allas klädsel ges relief när mordscenerna ges likartat till synes evighetslånga beskrivningar, men det blir förstås en monoton läsning – man frestas kalla det för mördande tråkigt. Stilistiskt är det påfrestande många halvkursiveringar, och en del andra stilmedel känns bedagade, som de frekventa referenserna till musikalen Les Misérables, eller att ett kapitel avslutas mitt i en mening. Att det tar drygt 130 sidor innan det första mordet visar att man måste beundra de första belackarnas tålamod: att de ens orkade läsa så långt in i en bok de uppenbart avskydde. Den svenska översättningen verkar vara hundra sidor längre än originalet (det är den också).

 

Det finns en del att säga om denna Einar Heckschers översättning, som i viss mån har reviderats av förlaget. Redan på första sidan studsar man till när ”parents” blir tonårslingot ”päronas”, och när Bateman med sitt kliniska språk talar om att gå på en date blir det ”träffa en brud”: överlag är tonträffen skev. Eller att Bateman omtalas som ”grabben i huset bredvid”, en klantig direktöversättning av ”the guy next door”, som väl hellre borde heta ”svärmorsdröm”. Så blir också hans skämt om att jobba på ”murders and executions” – där poängen är att det är så likt ”mergers and acquisitions” att en kvinnas felhörning från ”mord och avrättningar” till ”sammanslagningar och företagsköp” blir helt obegriplig. Filmtitlar blir ofta missvisande, när slasherfilmen Driller Killer översätts till Drillborrkiller, och Michael J. Foxs film Nyckeln till framgång får heta Hemligheten med min framgång. Olyckligt nog saknas en adekvat term för originalets ”hardbody”, som ju är en medveten koppling av kvinnokroppen till en viss biltyp. Heckscher valde ”brud”, ibland rentav ”kanonbrud”. Att han skulle vara lika fyndig som Magnus Uggla och hitta något lika träffande som ”biff” var kanske att begära för mycket.   

 

Det var förresten inte helt sant att jag efter debuten inte läst en rad av Ellis på svenska. Jag läste Imperial Bedrooms när den kom 2010, uppföljaren till Noll att förlora, och var besviken, efter att ha läst Ellis med sviktande intresse under en längre tid (den roman som föregick den, Lunar Park, var också svag). Ändå kunde jag inte tacka nej när jag ombads recensera den svenska översättningen av denna vad det verkar inte bara hans senaste utan också hans sista roman. 

 

Alldeles oavsett detta: dessa två tidiga verk, Noll att förlora och American Psycho, har för mitt vidkommande tappat en del av den charm jag tyckte mig finna när jag läste dem i min relativa ungdom. Kanske det är oundvikligt. Kanske jag trots allt har lämnat den unge personen bakom mig och blivit som de tråkiga kritikerna som sågade de här romanerna när de kom. Nu kan man väl vare sig avfärda, såga eller hylla dem, och får inta en tredje – eller rentav en fjärde – ståndpunkt, som sammanför olika reaktioner.