Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i översättning, Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

I en känd anteckning lyfter Birgitta Trotzig fram översättningens funktion som ”halva vår nationallitteratur”. När jag nu tar del av Nils Håkansons bok Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i översättning börjar jag med att sondera registret, och hittar Trotzigs namn där. Minsann: hon citeras i bokens första mening.

 

Det är ju så, att vi ska vara tacksamma att svenskan är ett så litet språk och att det är otillräckligt att nöja sig med den inhemska litteraturen, så som man lätt kostar på sig i till exempel USA och England. Vår egen litteratur räcker inte till, vi behöver läsa översatta verk för att syresätta det litterära kretsloppet och ge det nya impulser. Den första bok som trycktes i Sverige var på latin. Den första boken på svenska var en översättning: Bock aff dyäffwlsens frälsilse (”Bok om djävulens frestelse”).

 

Titeln – titlarna – tarvar en förklaring. Dolda gudar? Översättare arbetar i det fördolda, en slags gruvarbetare som gör sina insatser i ett otacksamt dunkel, och lyfter fram skatter i ljuset. Gruvarbetare, fast med sämre timlön. Men gudar? Tja, de är världsskapande, och mäktiga. Och undertiteln anspelar på Robert Frosts berömda utsaga: ”Poesi är det som går förlorat i en översättning”. Håkanson vänder på denna trista premiss, och antar en betydligt mer optimistisk hållning.

 

Hans bok är en historieskrivning om hur den svenska översättningstraditionen har sett ut från medeltiden och framåt. Ambitiöst? Jovars. Nördigt? Oh ja. Och denna nördighet är förstås både en tillgång och en brist. Det är klart att det blir underhållande att få ta del av så många olika öden, och med en så infallsrik vägvisare som Håkanson, översättare från främst ryska, redaktör för Svenskt översättarlexikon, och romanförfattare: hans Ödmården från 2017 hör till de tio senaste årens bästa svenska romaner. Men med viss risk för att det blir väl översiktligt, och att en del exempel kunde förtjäna en mer omfattande utformning, samtidigt som han ibland förlorar sig i långa redogörelser. Därför sker ambitionen att vara heltäckande på bekostnad av fördjupningen.

 

Men det är synd att klaga. Håkanson är pigg och nyfiken, de två viktigaste egenskaperna för en vuxen människa. Och han börjar förstås med Bibeln, för att visa hur beroende kristendomen var av översättningar för att sprida sitt budskap. Denna uppfattning om textens helighet har bevarats av somliga nutida dogmatiker, som i inbilsk purism vägrar läsa verk i översättning. Kanske de delar Frosts synsätt om översättningars brister.

 

Kanske – jag menar: definitivt – skulle de ha nytta av att ta del av Håkansons insiktsfulla exposé över hur översättningens praktiker har skiftat under olika tidsepoker. Så har 1700-talets fria förhållningssätt – att förmedla innehållet var viktigare än stilen – följts av 1800-talets systematisering och 1900-talets professionalisering. Vad följer under 2000-talet? Förhoppningsvis ett synliggörande. Det borde vara slut med översättare som anonyma gruvarbetare. En bra början vore att ange översättarens namn på bokomslaget (förlaget Nilsson gör så). Ett annat synliggörande, om än lite mer dubiöst, är när förlag anlitar översättare som inte tillhör skrået men har meriter på annat håll, som när Amanda Gormans Berget vi bestiger översattes av Jason Diakité Timbuktu och Lana Del Reys Violet baklängesböjd över gräset av Fredrik Strage.

 

I stället för att betrakta översättning som omöjlighetens konst vill Håkanson betona det som möjligheternas konst. Brister kan vändas till vinster. Det som ses som eftergifter kan också fungera som metoder för att tillgängliggöra texter och ge dem en adekvat plats i vår litteratur, och då kan det finnas fog för vissa förenklingar. Så är han också både kritisk och förstående när han skriver om äldre översättningar, och argumenterar övertygande för att man behöver sätta sig in i arbetsvillkoren innan man dömer dem för hårt. Det är en detaljrik och underhållande bok, och att kalla det för nörderi borde inte vara avskräckande: alla som läser borde bli mer nördiga, och alla som är intresserade av att läsa borde läsa den här boken.

 

Många äldre översättningar lider av att förmildra stildrag, för att anpassa texterna till en slags normalsvenska. Som svar på den eviga frågan varför översättningar generellt har kortare bäst före-datum än originaltexter skriver Håkanson underförstått att många översättare har varit för konservativa, i sin iver att behålla gamla språkideal, som ofta varit på väg ut redan vid översättningens tryckning. Idealet är en medelväg, som låter enklare sagd än gjord: att inte lägga sig för långt ifrån originaltexten, och inte heller för långt ifrån den.

 

Det låter som en truism, men visar sig svårare än man kan tro. Självfallet har varje individuell översättare sin egen stil, sina egna käpphästar, sina egna favoritglosor. Därför finns det så klart anledning att ifrågasätta vilken författare som avses när man i en svensk kontext talar om till exempel Marguerite Duras, som har översatts av cirka 20 olika översättare. Därför blir hennes idiom skiftande när hon ”skriver svenska”.

 

Boken innehåller nio pedagogiskt uppbyggda kapitel, även om man saknar en innehållsförteckning. Nåväl, man finner sig själv snabbt försjunken i olika funderingar, och delar obehindrat Håkansons förtjusning och entusiasm. Varför betraktas till exempel Alf Robertsons översättningar av amerikanska sånger som bedrägliga förfalskningar när Lars Forssells likartat självsvåldiga försök anses mästerliga? Kanske en klassaspekt, sufflerar Håkanson, och det är svårt att inte instämma.

 

I sista kapitlet gör Håkanson utvikningar kring digitalisering och ljudböcker, kring översättningskritik (hyperintressant!), och kanondebatten. För att inte tala om den angloamerikanska monokulturen. Cirka 70% av de översatta titlarna har engelska som originalspråk, och det är klart att det befäster en hegemoni som i längden begränsar oss. Men, som har påpekats ofta, inte minst på denna blogg, är det de mindre förlagen som man får förlita sig på om man vill läsa översatt litteratur från andra språkområden.

 

Generellt är läsare antingen okunniga eller ointresserade av översättare, och det är förstås synd att det är så. Att översätta är otacksamt, och när en översättning väl uppmärksammas är det ofta på grund av irriterande Felfinnares förtjusning i att peka ut enskilda misstag. Hellre borde dessa småaktiga petimetrar intressera sig för helheten, ha överseende med uppenbara fadäser – dessa kan också motiveras av att de kompenserar en tidigare variant, att en översättning måste fungera som sammanhängande text. Att bryta ut saker ur sin kontext är sällan lyckat.

 

Vad Håkansons bok också åstadkommer är en djup tacksamhet mot dessa översättares insatser, som i så hög utsträckning har främjat vår personliga utveckling. Att äldre översättningar ibland inte håller måttet behöver inte bara vara av ondo – de bidrar till att hålla andra språks författare aktuella. Dessa ibland undermåliga översättningar kan också i sig inspirera nya försök att översätta böcker som annars lämnas i glömska.