Ballongen, Jörgen Gassilewski, Bonniers

Till det yttre liknar den en barnbok, Jörgen Gassilewskis nya diktsamling Ballongen. Det är väl ingen oäven tanke, i tider när till och med Svenska Akademien satsar på en poesiantologi för landets alla sexåringar. Skulle Jörgen Gassilewskis dikter fungera i en sådan bok? Hm. Kanske det mest adekvata svaret skulle bli – både och. Hans dikter är anarkistiskt uppsluppna – barn är anarkistiska varelser. Men de är också snåriga och tekniska – barn tappar tålamodet nästan lika snabbt som vuxna.

 

Nog finns det något inbjudande i hans sätt att skriva, en säregen form av öppenhet. Samtidigt är han förtjust i en viss form av fackmässig jargong, med ord som ”infinitesimal”, ”opak”, ”totalitet”, ”mykorrhiza”. I dikterna finns även inflikade ledtrådar mot en ondare värld: ”Någon som är snäll slår ihjäl dig” är en rad som ekar av Maria-Pia Boëthius boktitel Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land, och ”Varje finger är sadistisk ondska” är också en rad som pekar ut en samhällsförändring åt det barskare hållet.

 

Gassilewski demonstrerar hur den politiska dikten kan ta sig olika skepnader. Han omdefininerar det vi uppfattar som välljudande, i en poetik som vågar utmana och vara besvärlig. Så blir hans dikter både abstrakta och kategoriska. Det finns ett visst motstånd i hur han skriver sina dikter.

 

Även om Gassilewski omfamnar och bejakar kaos saknas inte samordnande principer. Det är en ytterst formmedveten dikt, som låter raderna splittras, skjutas i sank, fragmentiseras, och bli lösa trådar över boksidan. De berättande inslagen låter olika scener avlösa varandra, som en scen på en badstrand, där vi hittar binära och icke-binära personer. Det som formas är en berättelse om övergrepp.

 

Ballongen träder in i handlingen ungefär en tredjedel in i boken, och blir inledningsvis en bild för den som lämnar barndomshemmet. Ballongen som flyger iväg från familjens trygga vrå, och skapar förutsättningen för de vinddrivna existenserna. Ballongen är också röd, och den röda färgen är en återkommande indikator genom hela boken, som en påminnelse om konnotationer kring passion, kring hjärtat, kring känslor.

 

En berättelse om övergrepp? Ja, för ballongen drömmer, och tar oss in mot ryskt territorium, där vi redan bekantat oss med utdrag ur en 1800-talssång på ryska. Anja, Oleg, Kim och Olga, hon, han, hen, hon, blir huvudpersoner. Deras föräldrar var med om upproret i St Petersburg 22 januari 1905, det som skulle gå under namnet Blodiga söndagen, där hundratals fredliga demonstranter sköts ihjäl av armén när de protesterade mot tsaren. Själva flyr de till Berlin, där de stöter på Rosa Luxemburg innan hon skjuts ihjäl, till Paris, och under en period i spanska inbördeskriget stöter de på Simone Weil innan hon svälter ihjäl.

 

Gassilewski arbetar med distansskapande principer. De kyrilliska bokstäverna är en sak (google translate har ju kamerafunktion numera: dessutom ger oss ett appendix Maxim Grigorievs översättning). En annan är den tekniska jargongen. Ytterligare en annan är att det så länge blir oklart vart vi är på väg – men det är å andra sidan i ballongtematikens anda. Den rör sig lite som den vill, och så är det med Gassilewskis dikter, och så har det varit i princip ända sedan han debuterade för 34 år sedan.

 

Hans språk arbetar motspjärns. I självhatet glimmar hans bilder, och det kan räcka med en ganska typisk bild för att illustrera hur han skriver:

 

När attacken / bryter igenom din horisont förkroppsligar den en så allomfattande kränkning / från omvärlden att den tidsligt och rumsligt blandas samman med din reaktion. / Det gör att du upplever dig vara agent också bakom attacken, att din reaktion är / ett med attacken och alltså futil till själva sin natur. Gamla idiot. / Gamla idiot. Vanligheten kommer att döda dig.

 

Typisk, men också atypisk, på så sätt att Gassilewskis poesi befinner sig i ständig omvandling, i ständig flykt, både ifrån poesin och ifrån sig själv och kanske ifrån sin upphovsman. En poesi som utplånar poeten, och skapar en tom och ren text.

 

Om det låter avskräckande eller förskräckligt är jag ganska säker på att poetens uppsåt har uppnåtts. Han skriver sig bort (ut?) från något. Bort från poesin, bort från kategorier, bort från själva skrivandet.