A B C D E, Charlotte Jung, Trombone

Gränsen mellan poesi och konst är lika hårfin som relationen är stark. Ofta anklagas den moderna konsten att vara obegriplig och intern, och det kan väl sägas om poesin också – att den sysslar med det inte helt lättillgängliga. Men man kan fråga sig: om vi förespråkar en litteratur som vi alltid känner igen, som aldrig utmanar oss, vad är det då för syfte med att tillägna sig den?

Som Stendhal sa: man kan bara stödja sig på det som gör motstånd. Och nog finns det motstånd i Charlotte Jungs engelskspråkiga diktsamling A B C D E, som utges i mikroförlaget Trombones svavelserie med häften på sexton sidor. Det är en bok som endast innehåller sexton ord, som ändå skildrar en livsresa. Med visst fog kunde sägas att den är lika innehållsrik som Laurence Sternes Tristram Shandy, romanen som imiterar biografin och inleder med föräldrarnas sexakt. Därför är ett av bokens a-ord ”penetrate”, med a:et uppblåst över boksidan.

 

Så arbetar Jung, poet, dramatiker och psykolog. Hon har tidigare gett ut diktsamlingen C och en del chapbooks, och att påstå att hon skriver minimalistisk poesi är en underdrift. Det är förstås udda att ta del av denna korta bok, och en utmaning: hur ska man upprätthålla en kritisk tolkning av något som knappt är verbaliserat?

 

Vi följer ett bekant förlopp, som rör sig vidare mot E-bokstavens emfatiskt versala oövervinnerliga glosa ”INVINCIBLE”. Då har Jung gjort något liknande Aase Berg gjorde med sin trilogi, Forsla fett, Uppland och Loss, alltså skildra en förälders försök att förhålla sig till sitt barn. Först moderskroppen, sen språkupptäckten, sen förlusten. När barnet försvinner ur ens åsyn, blir en självständig individ.

 

Denna korta eller långa fas i ens liv har också sammanfattats av Tracey Thorn i låten ”Babies”, som fyndigt fångar hela föräldraskapet från skrikbabyn till tonåringen i ett par rader sångtext: ”Go to sleep / It’s 3AM / Where are you / It’s 3AM”. Jung skriver väljer orden lika omsorgsfullt i denna kortkorta biografiska text om kejsarsnitt och dockor och rentav en pappa.  

 

Men poesin är också detta. En bok som är en dikt som är ett konstverk, en kort färd inte långt ifrån den stränga reduktion som Beckett ägnade sig åt periodvis, som i den i viss mån likartade pjäsen Breath, som bara består av två skrik och ett andetag. Även Jung reducerar och renodlar, och då får vi en dikt som lyckas bli uttrycksfull och utmanande. Liksom livet, kunde man tillägga.