Urkällan, Barbara Klicka, översättning Patricia Cukrowska, Prosak

Det nystartade förlaget Prosak nischar in sig på argentinsk och polsk litteratur, och inledde lovande i våras med Felix Bruzzones Mullvadarna. Efter denna argentinska lilla pärla har turen kommit till en polsk pärla av inte mindre slag, Barbara Klickas besynnerliga roman Urkällan från 2019, prisbelönt i hemlandet och dunkelskönt formgiven av förlaget.

 

Den inleds konventionellt nog med att protagonisten Kama en höst reser från Warszawa till Ciechocinek, där Polska Lärarföreningens Sanatorium är beläget. Hon lider av kondrosarkom, en skelettcancer. Hon har tillbringat perioder i sin barndom på sanatorier, och återvänder nu till en miljö som är både bekant och helt främmande. Att ange Warszawa som hemort är inte populärt, och de andra gästerna betraktar henne med vaksam skepsis. Hon blir ständigt bedömd, ständigt misstrodd.

 

Konventionell är inte fortsättningen, som rör sig mot det mardrömska, mot det som med lite god vilja skulle kunna kallas gotisk surrealism, och som vi kunde följa i till exempel Johanne Lykke Holms någotsånär likartade roman Strega från i fjol, alltså en roman som utvinner mesta möjliga av en miljö som styrs av oskrivna regler och lömska skeenden. Här blir Kama ständigt utpekad som gravid, trots att hon hävdar att det enda som finns inuti henne är ”vissna ormbunkar, karga landskap och isflak”.

 

Hur hon nu skulle kunna ha blivit gravid? Hon träffar visserligen Piotr från mansavdelningen, men deras relation är kysk – han knådar hennes ben en gång. Om inte akupunktören Mariusz fifflar när han ger henne massage? Om inte obefläckad befruktning har ägt rum? Det finns gott om sexuell energi på sanatoriet, något som förstås har dokumenterats i de otaliga skildringarna från 1900-talets romaner från miljön.

 

Klicka skriver med en slags tillknäppt humor av excentriskt snitt. När Kama anländer registrerar hon sin omgivning som en protokollförare: ”I badrummet, dusch, mögelfri, men istället med mycket kantstötta skjutdörrar, orange tvättbalja, pall, trasig larmknapp.” Hon har också en språklig egenhet, att flika in ett ”så att säga” i det mesta hon yttrar, något som underminerar alla påpekanden. Klicka har en bra blick för karaktärerna, både den gåtfulla huvudpersonen och de ofrångkomligt mystiska personer hon möter.

 

Gästerna är barska, personalen likaså, om de inte bara är underliga. Hela tillvaron lutar, i en skev rörelse mot något vagt obehagligt, vagt katastrofalt. Obehaget växer gradvis genom den korta romanens förlopp, skickligt fördelad av Klicka, som vet när hon ska hålla igen på effekterna och när hon ska chockera läsaren. Då skapas en skräckartad atmosfär, trots att man inte riktigt vet om man ska lita på Kamas sinnen. Om det påminner om något är det Yorgos Lanthimos filmer Dogtooth och The Lobster.

 

Sanatoriet är en märklig plats, som uppmuntrar till en ny sorts intimitet. Här finns den närhet som bara uppstår mellan främlingar, alltså att distansen tillåter att människor släpper på sina hämningar och sina kontrollerande instanser. Det är också en plats som styrs av uråldriga koder, och relationerna som är så här flyktiga blir också paradoxalt nog väldigt starka och avgörande.

 

I byggnaderna finns referenser till förfall, förstörelse – återigen en gotisk trop – och Kama befinner sig mitt i alltings tillbakagång. Så lyckas Klicka elegant föra sin korta berättelse mot en lika oväntad som dramatisk final – sista scenen är helt sublim – och det blir som helhet en imponerande och spännande roman. Hon visar vad litteraturen borde försöka åstadkomma: lära oss hantera ovissheten. Därför trivs jag i den otrygga plats hon skriver fram, en plats utan givna ramar och lugnande svar.