Eija Hetekivi Olsson, De unga vi dödar, Norstedts

I Eija Hetekivi Olssons tredje bok om Miira är hon strax över trettio, och pluggar till samhällskunskapslärare. Tonårsdottern Nova mobbas i skolan, och därför slits Miira mellan olika plikter. Som ensamstående förälder drar hon ut i strid för dottern, och försöker parallellt sköta sina egna studier. Fattigdomen är påtaglig, och hon definierar sig som trippelarbetande. Men Miira har oändligt med andliga resurser, och utgör en solitär armé mot ett korrupt samhälle.  

 

Den språkliga yvighet som är Hetekivi Olssons signum är både charmig och påfrestande. Medan jag var förbehållslöst imponerad av främst debuten, där Miira fortfarande var ett barn, fungerar det frenetiska ursinnet tyvärr inte lika bra med den vuxne huvudpersonen. Jag ska inte förneka att här finns storartad uppfinningsrikedom avseende nybildningar av ord, men när det paras med det allvarliga innehållet skär sig hela anrättningen. Det är angeläget att skildra den klassresa som Miira genomför, men det sker med hjälp av förenklingar och karikatyrer av alla som inte är på hennes sida.

 

(Också publicerad i Vi 8/21)