Black Skin, White Masks, Frantz Fanon, translated by Richard Philcox, Penguin

Nyligen presenterade DN en undersökning som visar att alla regioner i Sverige har satt i system att låta sina patienter välja bort läkare med utländskt ursprung. Det handlar inte om språkförbistring heller, utan är ren och skär rasism. Hur kan det komma sig: Sverige är väl det minst rasistiska landet i världen?

 

På 50-talet menade den franske psykoanalytikern Octave Mannoni att Frankrike var det minst rasistiska landet i världen, i boken Psychologie de la colonisation, eller Prospero et Caliban. Den åsikten skjuts effektivt i sank av Frantz Fanon, som ägnar Mannonis bok ett kapitel i sin epokgörande bok från 1952, Svart hud, vita masker. Jag råkade läsa den på engelska – Black Skin, White Masks, i en översättning från 2008 men återutgiven i år i Penguins serie Modern Classics – medan jag tog del av DN:s undersökning, och därmed får min läsning en annan resonansbotten.

 

Fanon är vår samtida, har Deborah Levy utropat, och medan den typen av utfästelser brukar föras till floskelkontot är det synnerligen passande i detta fall. Helt enkelt därför att de problem han skriver om inte upphör att vara aktuella. Här finns nycklar till att förstå vår tids rasism, som inte är någon ny företeelse. Kolonialismens idéstoff levde kvar 1952, och de gör det också 2021. DN:s undersökning är bara ett exempel. Det här är en bok som är rysligt sann. I Sverige har tröskeln för rasism och vad som accepteras i det offentliga samhället slipats ned rejält sedan 2010: troligen har Sverige aldrig varit så rasistiskt som de senaste tio åren, och det har intensifierats med de samarbeten med SD som Ebba Busch och Ulf Kristersson har initierat.

 

Fanon räds inte klarspråket, när han menar att vårt problem är att det finns för många idioter i världen. För många fega människor, för många passiva människor, för många som inte uppfattar de annalkande katastroferna. Den kollektiva skulden är inget okontroversiellt koncept, men vi måste sluta ta lätt på den: vi kan inte fortsätta skylla ifrån oss – det är allas ansvar att vi slutar se mellan fingrarna, slutar vara passiva och låta andra göra skitjobbet. I rak kontrast till Thatchers banala utsaga om att det inte finns något samhälle visar Fanon att samhället inte kan frikopplas från människorna, från individerna. Det är när vi gör det som vi ställs inför de ordentliga problemen. Men det är klart att det för en viss typ av politiker är ett bekymmer med människor som tänker och drar slutsatser.

 

Så skriver han om den självmedvetenhet som föreligger hos den svarta människan. Varje steg, varje gest, varje replik bevakas: ett misstag och det är kört. Också handlar det om underlägsenheten, som drabbar de välutbildade hårdare. Och fördomarna, i synnerhet de som har med sexualitet att göra. Han visar hur bokstavlighet hör ihop med metafor, i synnerhet när våld är inblandat. Språket bär sitt eget våld. Han skriver om hur vitas språk anpassas i mötet med de svarta, något som förstås förstärker självmedvetenheten – att ständigt betraktas som underlägsen och mindre begåvad gör saker med ens självkänsla.

 

Grundtanken är att en svart måste anpassa sig och bli vit, att ta över det som Sara Ahmed skulle kalla vithetens hegemoni, det som Fanon kallar vithetens metafysik, eller kultur och vanor och dess dominans. Då befästs den skam som följer med den som måste dölja sin svarthet. Den som är vit behöver inte ens tänka på det privilegium som råder hos den som inte behöver tänka på sin hudfärg. Hur det är att ständigt befinna sig i positionen som ”den Andre”. Rasismen är irrationell, och Fanon skriver distinkt om ekonomiska samband. Som utväg finns stoltheten som ett motdrag till den skam som Fanon skriver så mycket om, och det finns mycket att hämta från senare tids artister, som Beyoncés ”Black Parade”, Kanye Wests ”New Slaves” och Daves ”Black”.  

 

Fanon utnyttjar psykoanalysens verktyg när han skriver om problem på individnivå och på strukturell nivå. Det handlar om den nödvändiga subjektiviteten hos den som skriver om rasism, att det måste handla om den egna erfarenheten. Det blir en bok att ta lärdom av, och det slår mig att denna snart sjuttioåriga bok kan ha så mycket att säga oss idag, samtidigt som så många av de framgångsrika fackböcker vi omger oss med på sin höjd lyckas vara aktuella ett år eller två (som Jordan B Petersons böcker). Med andra ord: läs inte dagens snackisar, läs denna bok om du vill nå bortom snack och ta del av ett intelligentare och hållbarare resonemang.