Sidor

7 juli 2021

Urvalet så. Dikter 1981-2020, Håkan Sandell, Smockadoll

Den väger lika mycket som ett paket strösocker. Boken med Håkan Sandells dikter, Urvalet så. Dikter 1981-2020, är en av svensk litteraturhistorias mest imposanta bedrifter, utförd av Kristian Carlsson, som sållat i den produktive poetens böcker och skrivit ett sedvanligt långt förord. Carlssons introduktion ger ändå nödvändig kontext till Sandells position i den svenska poesin, som en av dess särlingar.

 

Jag har följt Sandell sedan han gav ut boken Flickor på Gedins 1988, en bok som föregåtts av ett antal böcker på mindre förlag. I den här boken finns till exempel Cathy, utgiven som vykortsdragspel (dessutom i två versioner), och Frukt, utgiven som LP-skiva – båda från 1981, av den då 19-åriga poeten. Sedan den utkom i slutet av förra året har han redan hunnit ge ut två nya böcker, på samma förlag Passerande och på Faethon Min röst av kväll.

 


Under 80-talet och fram till ungefär mitten av 90-talet skriver Sandell mestadels urban europeisk poesi med cigaretter och droger och förälskelser nära till hands. Senare ersätts denna pulserande, febriga dikt av mer stillsamma rader, och det oroliga tilltalet stabiliseras. Kort sagt: från regnig asfalt till svalor och blommor, från drogromantik till bukolisk idyll. Det är en poesi som är både otidsenlig och starkt förankrad i 80-talet.

 

Det är en knappologisk bok med mycket extramaterial, med en nogsam förteckning över också uteslutna dikter, samt dubblettpublikationer av enskilda dikter, och alternativversioner. Inte enbart dikter från diktsamlingarna tas med, utan rikt utrymme ägnas åt dikter från tidskrifter. Här finns också några prosatexter – en längre är en kärleksfull skildring av Michael Strunge, den danske poeten som begick självmord 1986, och som Sandell umgicks med. Dikterna tar gärna sin utgångspunkt i någon föregångare eller kollega. Givetvis några till kollegerna i Malmöligan, som Clemens Altgård, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson, men också till Paul Celan, Strunge förstås, Pia Tafdrup, Bruno K. Öijer.

 

Sådana hyllningsdikter blir sällan bra, och Sandells bidrag är varken sämre eller bättre än andra. Däremot skriver han en fin dikt riktad till en hustru:

 

jag skriver de böljande diktraderna,

bläckblå, porösa, till att bära

ett nästan otänkbart skepp

som jag vet att du längtar efter

ännu, fast livet blev besvärligare

med mig än jag föresvävade dig.

 

Vi rör oss kronologiskt genom de fyra decennier som Sandell publicerat sig, och nog kan man spåra en utveckling. Inledningsdikterna gör stor sak av städernas givna hållpunkter, och uppmuntrar en viss typ av rälsromantik och förtjusning i det nedgångna och dekadenta. Lite åt Marcus Birro-hållet: ”Det är kö i restaurangvagnen / han stiger av tåget / lång svart regnkappa / med sammetskrage / för att köpa blå sandwichar”. Men redan 1984 skriver han dikten ”Havet”, som med sina längre rader och stillsammare tilltal pekar framåt mot de böcker han ska skriva tiotalet år senare.

 

Bättre har kärleksdikterna åldrats. Den ovan citerade till hustrun är från 2006, men redan tidigare finns ett allvarligt förhållningssätt till kärlek och passion. Och Oslopassionen från 2003 är nog den konstnärliga höjdpunkten. Sandell må ha förändrats och utvecklats mot en större mildhet, men det som finns kvar är förmågan att skriva visuell dikt, som skildrar det som föreligger. Han registrerar världen.

 

Något måste ändå sägas om formatet. Även om det förvisso är stiligt med detta praktverk på drygt 900 sidor är urvalet aningen skevt, med för stor betoning på tillfällesdikterna. En så här tung bok riskerar att bli för mycket av piedestal och för lite användbar för den som vill återknyta bekantskapen med Sandells dikter. Det blir för ojämnt, helt enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.