Sidor

15 juli 2021

De förlorade barnen. Ett arkiv, Valeria Lusielli, översättning Niclas Nilsson, Rámus

De två tidigare böckerna av Valeria Luiselli som finns tillgängliga på svenska, Historien om mina tänder och De tyngdlösa, har lovat mycket. Hon skriver en slags essäroman som rör sig mellan dåtid och nutid, mellan lärda referenser och skoningslösa rannsakningar av samtiden, på en prosa där sakligheten skär sig mot de brännande känslorna. De var skrivna på spanska, men hon bytte språk och skrev De förlorade barnen på engelska (hon har bott i USA i flera år).

 

Och så här ser en helt sensationellt bra roman ut: originell, nyskapande, experimentell – men allt detta inte för sakens skull, utan det tjänar berättelsens syfte. I en bil färdas en familj med bonusbarn, från New York till Arizona. De saknar namn, men den biologiska mamman till dottern kallas Lyckosamma Pilen, pappan till dottern och sonen kallas Papa Cochise, den tioåriga sonen Snabba Fjädern och den femåriga dottern Memphis. De har med sig sju lådor (40x30X25), för föräldrarna arbetar med att spela in ljud. Pappan är etnolog och söker efter de spökliknande spåren efter urbefolkningen (ledtråd till SD: det är inte vita stadsbor som är urbefolkningen i USA), mamman är journalist.

 


Under resan lyssnar de på David Bowies ”Space Oddity” och William Goldings Flugornas herre. De är bildade: mamman tänker på Baudelaire, Susan Sontag, Kafka, etc, och barnen är hyperintelligenta och lillgamla. Men de lyssnar också på oroväckande rapporter om försvunna barn. En av föräldrarna på barnens skola ställs inför att hennes barn ska utvisas, och bilen tar riktning mot flygplatsen för att hejda planet att lyfta. I stället försvinner deras egna barn: tar sitt begränsade pick och pack och ger sig iväg till fots.

 

Det här står på omslagets baksida. Annars vore det onödigt att spoila. Men det har att göra med hur romanen är skriven. Drygt halva romanen berättar mamman, och det är en trip som är full av olycksbådande tecken för deras äktenskap. Hon är medveten om att det här är det sista de gör tillsammans. Barnen är känsliga nog att uppfatta den dåliga stämningen mellan föräldrarna. Det olyckliga slutet förebådas av språkliga iakttagelser. Medan de vuxna är proffs på att spela in andras röster har de slutat lyssna på varandra, och ignorerat den tystnad som brett ut sig mellan dem: ”I en familj blir samtal en lingvistisk arkeologi. De bygger världen vi delar, skiktar den i en palimpsest, skänker vårt nu och vår framtid mening.”

 

Så här ska också en roman se ut som befinner sig mitt i samtiden, som behandlar migrationsfrågan utan att förenkla eller vara övertydlig. Så blir ”de förlorade barnen” en röd tråd genom romanen, speglad i den fiktiva berättelse, Elegier för förlorade barn, som de läser tillsammans och som pojken tar med sig när barnen rymmer. Luiselli arbetar med intertextualitet, alltså att hon väver in citat från andra källor, och redovisar prydligt sin metod i ett appendix. Dessutom dokumenteras innehållet i de sju lådorna, där man förvarar delar av den bibliografi som en roman av det här slaget behöver upprätthålla.

 

Luiselli skriver på ett sätt som verkar på olika nivåer, där det latenta våldet pyr under ytan i en stil som balanserar mellan protokollet och det vilda, som om den ville utforska begränsningen i det obehärskade. Här får man helt enkelt lita på berättaren – berättarna, eftersom vi också tar del av pojkens monolog. Ambition och intelligens kan vara avskräckande eller inbjudande, och här finns definitivt mer av det sistnämnda, då Luiselli är så inriktad på att förmedla sina upptäckter och delge läsaren sina unika insikter.

 

Många av dessa insikter rör föräldraskap. Mamman nämner konceptet räddningsavstånd som ”en vän” förmedlat, och vi som läst Samanta Schweblins roman Räddningsavståndet förstår vad som åsyftas (i efterordet nämns S Schweblin som en av läsarna av romanen i tidigt skede). Men också attraktion är en insikt som Luiselli skriver om med erfaren blick, när mamman lockas av en främling efter ett par glas whisky en sömnlös natt:

 

Jag vill, men jag vet bättre. Med en man som den här vet jag att jag skulle spela rollen som ensam jägare; och han rollen som otillgängligt byte. Och jag är både för gammal och för ung för att förfölja något som är på väg bort från mig.

 

Det är skicklig gestaltning när hon görs till en så trovärdig representant för rationell vidskepelse, som vi kanske måste bli för att lära oss tyda tecken. Här blir våldet – ett slags preverbalt våld – det mest grundläggande i en relation. Om jag tidigare var full av beundran för Luisellis romaner har jag nu konverterat till hängivet fan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.