Jag, du, vi, Johan Rantala Bonnier, Ekström & Garay

Efter en lovvärd debut i fjol med Ak(c)ne utkommer redan poeten Johan Rantala Bonnier med sin andra diktsamling. Jag, du, vi delar olyckligt nog titel med Kristoffer Leandoers fina bok om Proust, men annars har dikterna här stabiliserat sig mot ett mognare och mer självständigt tilltal. Medan debuten var inriktad mot en viss snårighet i gloslistan är registret här mer avspänt.

 

Det är en konceptuell bok, där vardera pronomen uttrycks i arton korta treradingar, där de tre sektionerna inleds med ordet ”Jag”, ”Du” samt ”Vi”. En titel som denna kunde få en att anta att en kärlekshistoria var i annalkande. Men riktigt så arbetar inte Rantala Bonnier. Det konceptuella formatet ger dikten viss likhet med tweets, och kanske (den eventuella) framtiden kommer att skylla på twitterfiering, men det är inte så illa med det: snarare fungerar denna form för den typ av aforismliknande sentenser som odlas här. Likaså uppmuntrar det en estetik som lägger sig nära fragmentet, och romantikens vurm för ruinen och dess skörhet, snarare än dess skönhet.

 

Tre olika illustratörer bidrar till ett visst intryck av förfrämligande, och det ska genast sägas att det här är en genomarbetad och vacker bok, fint formgiven med det solitt mörka omslaget med sin vackert handskrivna titel. Jaget i den första sektionen är ensamt och olyckligt, vilset och oroligt. Bildspråket är något forcerat och jagat, på gränsen till det överlastade. Å andra sidan liknar det den franska 1800-talssymbolismen, med sin förkärlek för ångande excesser och drypande dekadens:

 

                      Jag besitter en grundlig rot med symmetriska fåror

                      där röd sörja porlar under fri arrogans och förljuget

                      krossat glas[.]

 

Som enskilda dikter gör de ett avsevärt starkare intryck än dikterna i debuten, men faran i det systematiska bildspråket ligger i att en slags distans kan uppstå till innehållet som ska förmedlas. Så småningom träder ändå en människa med kontur fram. Snarare än ”vem” blir frågan ”vad” detta du är:

 

                      Du fantiserar om att blotta halsen och flodskummet

                      och hallucinationer och sedan gömma dem med

                      andras svarta tungor[.]

 

I detta du etableras också en oro, som om Rantala Bonnier vill visa att det är vad som förenar oss – den ständiga oron, som inte helt kan utplånas i mötena som uppstår. För när det blir dags för den förväntade förlösningen, där jag och du ska uppgå i ett vi, innebär att delar av oron försvinner, medan annan oro uppstår och tilltar. Det lugn vi erhåller är villkorat och vekt, men ändå på något paradoxalt sätt slitstarkt.  

 

Liksom bildspråket är genomkomponerat är allitterationerna flitigt använda. Bra så, även om det kan bli för mycket av det goda i en så relativt kort diktsamling. De enskilda dikterna i sig fungerar, men när de läggs efter varandra uppstår en mättnad. Själva idén att skriva i en logisk följd skapar ändå en framåtrörelse och en sällsynt spänning, och själva utförandet är originellt. Det här är en klart bra bok, helt enkelt.

 

I den del där ordet ”Vi” inleder blir tilltalet än mer kosmiskt, och det utmynnar i en lågmäld, mild optimism. Förvisso är det lätt att känna igen sig i och dela kritiken mot tidsandan i några av dikterna, som sedda som helhet liknar små ampuller av språklig sensibilitet:

 

                      Vi för med oss sammanpressad balans och förborgade

                      fotografier av våra slött saltade egon och tvivlet ljuder

                      och svider[.]