Även om det är en smula kulturidentiskt inkorrekt att skriva i namn av en person vars identitet man inte delar är det precis vad poeten Marie Tonkin gör i två nya böcker på olika förlag, samt en liten volym översättningar. I Maria av Egypten, på Luleåförlaget Black Island Books, inspireras hon av en kvinna som levde i många år i ensamhet i öknen på 300-400 talet, och i Korsfarare gestaltar hon en manlig fransk riddare i Egypten under 1200-talet.
Det är ett djärvt anspråk att skriva i någon annans röst, men hon låter historien komma till liv i dessa böcker. Metoden liknar lite den Maria Küchen tillämpar i den helt nyligen utgivna Jord och gudar. Tonkin själv debuterade 2012, och utgår här från den religiösa erfarenheten utifrån två olika perspektiv. Det är svårt att gestalta levnadsöden från förr, men det finns en stark tro att det ska gå.
Maria av Egypten levde ett utsvävande liv i sjutton år, men följde några pilgrimer till Jerusalem där en röst uppmanade henne att söka bot i öknen. Så hon tillbringade sedan sjutton år i ensamhet där, tills en munk råkade hitta henne, och efter att ha berättat sin historia för honom följde ytterligare trettio år i öknen. Ur dessa torftiga förutsättningar återger Tonkin hennes historia, förmedlad i dikter som försynt arkaiskt rör sig mot mötet med inte det gudomliga, utan mot det som bokstavligt är Gud. I premissen om Kristus som en slags magnet som vi dras till finns en samverkan mellan det metaforiska och den konkreta upplevelsen.
Så kan Tonkin skriva om en erfarenhet som är både främmande och allmän:
Vänd ditt ansikte, säger Kärleken,
vänd ditt ansikte mot intet.
[…]
Jag ska vara utesluten från torgen och karnevalerna,
vunnen för en blick som börjar i frånvaron,
där ensamhetens utposter omärkligt förskjuts.
Det finns en svalka i dikterna, och den kan uppfattas både positivt och negativt. Det kan vara den välbehövliga respiten i den allt för febrila samtiden, men det kan också skapa distans till innehållet. Oftast parerar Tonkin detta problem skickligt. Hennes värld är tydlig och avskalad, men ändå suggestiv och spännande att ta del av och slå följe med. Enkelheten och bokstavligheten är pådrivande. Även om Maria kallar demonerna för chimärer är de påtagliga: de finns, de existerar.
Att läsa den här boken ger en märklig upplevelse, som befinner sig både inom det tidlösa och det otidsenliga. Många av de reflektioner som Maria förmedlar, filtrerat genom Tonkins varsamt lyhörda röst, är universellt giltiga: ”Allt talar, men inte alla hör. / Fläckvis stumhet finns kanske bara i människan.” Det som vecklas ut är en vacker berättande dikt om en ödmjukhet inför tillvaron, en ödmjukhet som håller på att gå förlorad. I boken ingår också en kvartett dikter tillägnade Maria Skobtsova, rysk poet som avrättades i nazisternas koncentrationsläger efter att ha gömt judiska flyktingar.
På ett yttre plan är ramen för Korsfararen snarlik den för Maria av Egypten. Här, utgiven på det lilla men pigga förlaget Pamphilus, skapar de separata dikterna en form för en fransk riddare som är utsänd för att frälsa med svärdets hjälp i Egypten. Korståg blir en eufemism för regelrätt krig. Dikterna består av den anonyme riddaren/soldaten, och hans vedermödor.
Det är med hjälp av en känslig pennföring Tonkin ändå lyckas förmedla den här upplevelsen åt oss i nutiden, och skapa illusionen av det autentiska vittnesmålet:
Förkrossad hänger den marmorbleka gestalten, fäst mellan
himmel och jord. Du har gjort mig till en motsägelse,
ställd inför det omöjliga valet mellan längtan och plikt,
din tystnad och besinningslös vapenmakt. Om en glänta
för mitt knäfall ber jag dig, inget mer, en plats som inte
intagits av ironi. Himlen står fylld av återhållet kvällsljus.
Så visas en annan tids ideal, präglad av skönhet och våld, dominans och underkastelse. Fast, är det så avlägset vår egen tid egentligen? För korsfararen blir dödandet en vana, där han vadar fram i blod, medan han försöker tänka på Gud. Det är ändå vackert, ställvis, när vi hamnar så nära ett annat medvetande, bara för att upptäcka hur tunn gränsen är mellan oss och det andra: ”Se hur vår andedräkt / skingras i morgonen för att man i ögonblicket / av begär ska minnas kärleken.”
Tonkin växlar mellan anonymisering och identifiering. Korsfararens röst blir också tvivlande och irriterande, och då växer dikten i styrka. Men både han och fienden, de muslimska soldaterna, träder successivt fram ur historiens mörker i denna ovanliga bok.
På samma förlag utkommer en volym översättningar av nio poeter, som boken Tolkningar. Till de bekanta namnen hör Marina Tsvetajeva (som inom kort föräras en egen bok med översättningar från förlaget) och Elisabeth Barrett Browning. Samt fyra dikter av italienska poeten Alda Merini, som var det namn som klingade främst när jag läste Maria i Egypten. Tonkin har gemensmt med Merini den självklara enkelheten i uttrycket, en inställning som ger utrymme åt häpnaden inför alltet.
Gemensamt för de nio är väl också den religiösa grundtonen. Om det inte har framgått så är det här projektet med tre böcker starkt religiöst präglat. Det är i sig otidsenligt, men samtidigt tidlöst. Och väldigt inbjudande. Till de mer lyckade översättningarna hör Denise Levertovs dikt om att leva i Guds nåd, och den mindre kända karmelitnunnan Jessica Powers dikt om den största hemlösheten:
Den är mer till och med än hjärtats hemlöshet,
än att alltid vara en främling vid kärlekens sida,
att smyga fram mot en dörr bara för att rycka till
vid en gäll röst och kasta sig tillbaka ut
till sin egen oansenlighets mörker och gömma sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.