I Would Leave Me If I Could, Halsey, Simon & Schuster

Att Bob Dylan fick Nobelpriset 2016 var ett paradigmskifte som gjorde sångtexter salongsfähiga. Det syns inte minst på det stora antalet påkostade böcker som getts ut på svenska de senaste åren med sångtexter. På IB-programmet där jag undervisar finns en föreskriven lista med författare, som sedan ett par år inkluderar just Dylan, Kendrick Lamar, Joni Mitchell, John Lennon och Stephen Sondheim.

 

Sångtexter är dock något annat än poesi, något som blev uppenbart i höstas när Lana Del Rey släppte sin första diktsamling, den ojämna Violent Bent Backwards Over the Grass. En annan artist som vågar språnget att publicera sina dikter är Halsey, eller Ashley Nicolette Frangipane som hon egentligen heter. Det är en ganska ojämn samling, som gärna kunde ha redigerats strängare: drygt 130 sidor är ganska många sidor för mycket.

 

Som artist är Halsey cool och modig, och skriver sångtexter som är spontana och öppenhjärtiga och avslöjande. Dikterna känns fegare och mer garderade. Det finns undantag, när bildspråket nästan glömmer bort försöken att skriva reguljärt och sanktionerat: ”When he is away from me, / my heart reaches from my chest like a wet toddler in a crib. / His voice fills my ears like brown whiskey in a crystal glass, / occupying every single tessellate crevice.” Det sker i en övertygande dikt som förbannar att det är så lätt att älska den som överger.

 

Dikternas titlar liknar låttitlar: ”Pussy”, ”Is There Somewhere Else”, ”Lullabye”. ”The Devil in Me” lånar dessutom en strof från den egna låten ”Devil in Me” från förra albumet ”hopeless fountain kingdom”. Halsey skriver mycket om sex, om dåligt sex, sex utan njutning, och givetvis tar musiken mycket plats. Det konstnärliga skapandet likaså: ”Every morning the muse puts her finger in my nose. / One, then two. / Sliding into me / pornographically.”

 

Estetiken blir ibland lite överlastad, och den självömkan hon skriver fram blir också lite friktionslös. Eufori och förtvivlan avlöser varandra, men det finns ju alltid tillfälle att fly in i en annan känsla. Det blir lite ”poor little rich girl”-syndrom över dikterna, även om jag inte vill underskatta hennes psykiska problem. Bara det att dikterna inte lyckas gestalta denna känsla lika bra som hon gör i sångtexter.

 

Den här boken saknar lika starka rader som i till exempel låten ”Graveyard” från senaste skivan ”Manic”:  

 

                      It's crazy when
                      The thing you love the most is the detriment
                      Let that sink in
                      You can think again
                      When the hand you wanna hold is a weapon and
                      You're nothin' but skin

                      Oh, 'cause I keep diggin' myself down deeper
                      I won't stop 'til I get where you are

 

Oftare ägnar hon sig åt poänglösa ordlekar (”you speak my name. / Because you take it in vain. / (Take it in vein!)”), eller lättsamma Emily Dickinson-allusioner (”I saw you yesterday / and felt a funeral inside”), eller självreflektion (”Knee-deep into my own cliché, / I sink”), eller hyckleri (”You should eat the rich / Even if that includes me”). Den urskillningslösa estetiken är inte till Halseys fördel, när man ställer det i relation till hur mycket arbete hon lägger ned på sina skivor. Där skivorna är skarpa alster är det här en trubbig sidoprodukt, en halvhjärtad bisyssla som inte riktigt tjänar hennes konstnärskap.