En morgon i Sierra, Robert Hass, översättning Bo Gustavsson och Lars Nyström, Themis

Ingen vet den exakta siffran, men hur många amerikanska poeter finns det egentligen? Robert Hass föddes 1941, och har gett ut sju diktsamlingar. Han är tillbörligt prisbelönt. Nu utges på Themis förlag ett urval av dessa dikter i en tvåspråkig utgåva, En morgon i Sierra, där översättarna Bo Gustavsson och Lars Nyström turas om att förmedla dikterna till svenska. Jag har tidigare läst tre av hans dikter i den Penguin-antologi med amerikansk 1900-taslpoesi som Rita Dove redigerade 2013 – ingen av dessa ingår i detta urval.

 

Diktjaget registrerar naturen i flertalet av dikterna, och noterar plikttroget djurarter och blomsorter. Det är som att vandra med en biologilärare, ivrig att lokalisera, att identifiera. Det kan bli mastigt att ströva igenom de ibland långa dikterna och invänta någon slags uppenbarelse – å andra sidan behöver man inte pricka av de förutsägbara epifanierna smo hos Tranströmer, en av de poeter Hass har ägnat sig åt att läsa och översatta. Andra poeter som framträder är Milosz, Stevens och Rilke. En ganska trygg klubb för inbördes beundran.

 

Jo, det är tryggt och fundersamt och vankelmodigt i dikterna. Med den späckade botaniska uppslagsboken i ena handen ger sig diktjagen ut på strövtåg. Mest på distans, kan tyckas, för oss som tagit del av Harry Martinsons närgångna umgänge med spenaten. Så småningom framträder en ambition att berätta om olika människoöden, i detaljrik rytmisk prosa som ibland plötsligt övergår i poesi (ungefär som Mats Olssons gamla definition av en NHL-match: ett slagsmål som ibland plötsligt övergår i ishockey).                        

 

Det är trivsamt, det är städat, och kanske något självupptaget. I förordet läser jag att det är de senare dikterna från 2007 och 2020 som visar en Robert Hass som aldrig skrivit bättre. Det kan jag hålla med om: i dessa dikter finns en distinkt infallsvinkel som jag saknar i de tidigare dikterna. De är helt enkelt djärvare, och ger uttryck åt en mer berättigad oro inför både det privata ödet och mänsklighetens öde.

 

De klumpigheter och den övertydlighet som Hass dikter innehåller generellt tas tyvärr med ibland i den något ostadiga översättningen. Till exempel infogas här och där både utropstecken och semikolon som saknas i originalet, liksom en ordföljd som inte tillför något utan bara ter sig onödig (”Ett annat namn vi ger denna glupska aptit”). Överlag är rytmen ofta annorlunda i den svenska versionen, ofta på grund av en viss förkärlek för pleonasmen:

 

                      Private pain is easy, in a way. It doesn’t go away,

                      but you can teach yourself to see its size. Invent a ritual.

 

                      Hos Gustavsson lyder dessa två rader:

 

                      Personlig smärta är på sitt sätt hanterbar. Man kanske inte bli

                      kvitt den, men den går att lära sig att handskas med

                      genom ritualer.

 

Man ska nog också komma ihåg att amerikanska recept inte bör översättas ordagrant: när de anger koppar är vårt mått decilitern, eftersom de  amerikanska kopparna är större och mer standardiserade än de svenska – med andra ord, Christina Schollins koppar är bara en fjärdedel så stor som Bianca Ingrossos.  

 

Och när Hass skriver ”lilacs” i en dikttitel är det förstås syrener och inte ”lilafärger” han menar, eftersom dikten underförstått syftar på Walt Whitmans dikt till Lincoln, ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom’d”.