Dagböcker och anteckningar 1950-1962, Sylvia Plath, översättning Rebecca Alsberg, Norstedts

Vissa författare återkommer jag till med viss oregelbundenhet. Jag läser om deras verk, jag läser böcker om dem, biografier, analyser, essäer. Till dem hör Flannery O’Connor, Emily Dickinson, Virginia Woolf, Oscar Wilde, Philip Larkin. Och Sylvia Plath. Ja: de är alla engelskspråkiga, men något ska man ju specialisera sig på. Så har det blivit dags för en uppdatering om Plath, den ständigt aktuella författaren bakom två av 1900-talets centrala verk, generationsromanen Glaskupan och en postumt utgivna diktsamlingen Ariel. Ett kort brinnande självförbrännande liv som upphörde blott 32 år gammal, under omständigheter som blivit följetong i det populärkulturella medvetandet.

 

I Norstedts snygga klassikerserie återutges nu hennes Dagböcker och anteckningar 1950-1962, som tidigare utkom i början av 2000-talet, efter att Ted Hughes strax innan sin död 1998 lyft på den försegling han satte 1981. Rebecca Alsbergs översättning har här modifierats en smula, och Jenny Tunedal har skrivit ett initierat förord som inte missar referenser till Lana Del Rey, för att indikera aktualiteten hos Plath för nya generationer läsare.

 

Allt har redan sagts om Sylvia Plath. Men en viktig aspekt är att det är hennes levnadsöde som fått större vikt än hennes böcker. Fler känner till den tragiska kärlekshistorien med Hughes och detaljer kring självmordet än hur förkrossande bra dikterna i Ariel är. Kort sagt: hon förtjänar sina läsare, och självfallet innebär publiceringen av dagböckerna att fler kommer att hitta fram till dikterna. Redan på 70-talet översattes breven hem till mamman, och rentav hennes barnböcker har översatts, medan åtskilligt av poesin väntar på att översättas.  

 

Dagboken inleds av en sjuttonåring. De första orden lyder ”Jag blir kanske aldrig lycklig”. Det är förstås en efterhandskonstruktion att utifrån dessa typiskt kategoriska ord skapa en ominös skugga kring Plaths liv. I själva verket är det de starka känslolägena som växlar, och det är fullt mänskligt. När hon är tjugofem skriver hon: ”Jag själv är ett käril för tragiska erfarenheter”. Men den depressiva tonen avbryts ofta av käckhet.

 

Genom hela dagboken löper ambitionen att en gång lyckas som författare, och målmedvetet och nitiskt ger den unga aspiranten sig själv råd, pepp och förmaningar. Det tar ofta formen av medveten övningsbok, där bitterhet och slapphet lokaliseras som de värsta synderna. Samtidigt finns önskan att kunna kombinera skrivandet med ett familjeliv, allra helst i gemenskap med en förstående likasinnad. Hon avverkar killar på löpande band med ett par dejter i veckan, men ack, ingen duger: ”Måtte jag kunna hitta honom … den man som kommer att vara intelligent och samtidigt fysiskt attraktiv och charmig. Om jag nu kan erbjuda den kombinationen, varför skulle jag inte kunna begära den av en man?”

 

Det här låter också som en efterhandskonstruktion, eftersom hon några år senare ska träffa just en sådan man, Ted Hughes. Men det hon skriver visar två saker. Dels hur den starka självkänslan formats, och dels hur vi ska uppfatta hennes enorma potential. När hon begår självmordet har hon strax innan skrivit några av 1900-talets starkaste dikter, en häpnadsväckande modig och fräck samling, och det är beklagligt att den frigörelsen skulle komma till ett så högt pris. Cyniskt sett har självmordet både gagnat och förhindrat hennes reception, men i stora drag har nog många haft svårt att läsa henne annat än i skenet av dödsdriften.

 

Att läsa dagboken ger insikter i hur hon söker sitt språk, ett nytt slags språk som ska vara tillräckligt frimodigt för att bära hennes starka vision. Rädslan för klichéer pushar henne hela tiden mot ett allt dristigare bildspråk, och det är en fascinerande färd att läsa hennes samlade dikter, som Hughes organiserat i kronologisk ordning, tyvärr alltså långt ifrån helt översatt till svenska – utöver Jenny Tunedals och Jonas Ellerströms kompletta Ariel från 2012 finns blott ett njuggt urval av Siv Arb från 1975.    

 

Man kan fråga sig hur någon som fått sådana resurser kan må så dåligt. Att hon drabbats av syndromet duktig flicka är bara halvsant, eftersom hon under sin period som lärare på sitt gamla college Smith medger att hon är en ganska ointressant och medioker lärare, som rättar uppsatser och sätter betyg med halvhjärtat intresse. Mycket av missnöjet härstammar från frustrationen i den begränsade kvinnorollen, hur kringskuret livet som kvinna var under främst det 50-tal som dagboken uppehåller sig vid.

 

Den stora tragedin för Plath är att hon lokaliserar sin begåvning under en tidsperiod då den inte värdesätts. Där förutsättningarna ser så olika ut beroende på vilket kön du fötts med. Därför, bland annat, blir det värdefull läsning för oss nu: exakt så här besvärliga var omständigheterna på den tiden. Här finns också redogörelser för det kalla kriget och vad rädslan för vad det maskulint kodade våldet orsakar. Aktuellt i postmetoo-tider är också en kommentar hon får när hon en gång avvisar en mans närmanden: ”det gläder mig verkligen att höra att du kan ta vara på dig själv när du är med mig. För jag har gått ut med en massa flickor som ta mig tusan inte har kunnat det.”

 

Som motgift till toxisk maskulinitet erbjuder Plath de egna tankarna, den originella världsbilden, som är intelligent och påhittig, och ofta rolig. En underrubrik kunde lyda ”år av det spontana tänkandet”. Hennes målmedvetenhet kan både inspirera och avskräcka, men är det inte ofta så: det vi dras till gör oss också rädda? Det finns något lockande men också motbjudande i hur hon hela tiden har behovet att mäta sig med andra, som när hon konkurrerar mot den jämnåriga Adrienne Rich, eller när hon läser Virginia Woolf och vill åstadkomma något som överträffar förebilden.

 

Ofta läses Plaths strävan mot konstnärskapet som en kamp för att inte kopiera mammans liv och leva upp till hennes förväntningar. Det är en viss förenkling, men det finns en farlig tendens i dagbokens redovisningar av framgångar, där hon duger enbart i termer av vad hon producerar och presterar. Hon skriver om sin besatthet och både ifrågasätter och bekräftar dess värde. Prestationskraven finns där även när hon ska skriva korta brev.  

 

Ett genombrott sker när hon inleder terapin hos psykiatrikern Ruth Beuscher, i de anteckningar hon själv börjar föra efter deras sessioner. Här ges hon mandatet att hata sin mamma. De bästa stunderna är när hon ogarderat skriver slagkraftiga rader, som kan brytas loss och stå av egen kraft som en del av författarskapet. Tre sådana:

 

När vi märker att vi vill ha allt beror det kanhända på att vi är farligt nära att inte vilja ha något alls.

I morgonljuset är allt möjligt; också att bli en gud.

Så mycket livserfarenhet jag har: kärlek, besvikelse, galenskap, hat, mordiska lustar.

 

Imponerande många planer smids, och drömmar skissas fram. Vad man ska komma ihåg är hur mycket hårt arbete som ligger bakom det kommande erkännandet, och en pliktmoral som hon ständigt vårdar: ”Jag måste beröra mig själv först, innan jag berör andra – en kvinna ryktbar bland kvinnor.” Hon debuterar med diktsamlingen The Colossus 1960, med en fullt utvecklad egen röst, som gav blanka tusan i både vad en kvinna borde skriva om och hur det skulle ske. Dagboken ger insikt i varifrån detta mod kommer. Och ändå, ständigt mindrevärdeskänslan, förnimmelsen att aldrig riktigt duga.

 

Det har också att göra med orättvisa förutsättningar. Ted Hughes dikter tas emot som exempel på ärlighet och autenticitet. Hennes dikter betraktas som okvinnliga i sin råhet, när de i själva verket är lika utmanande i sin respektive poetik. Den estetiska svartsjukan ersätts sedan mer och mer av sexuell svartsjuka, och den idyll hon målar upp i inledningen av äktenskapet krackelerar. Men dagbokens bild av den nyblivna maken är mer falsk än de versioner hon återgav i fiktionens form, något Heather Clarke visar i sin nyutkomna biografi Red Comet, som visar hur åtskilliga av Plaths noveller från den tiden skildrar olyckliga äktenskap.

 

Den konkurrens hon upplevde döljer hon oftast i allt mer ansträngda geniförklaringar av honom. Det som sker i äktenskapet är att de snärjer in sig i allt större ensamhet, som ändå är en förutsättning för skrivandet. Klarsynt skriver hon att de ”föredrar böcker framför människor för ofta”. I femton appendix finns osorterade planer som ska förverkligas, utkast, skisser, uppslag, minnesanteckningar. Hon följer omsorgsfullt rättegången mot D.H. Lawrences roman Lady Chatterleys älskare, och när hon vårdas på sjukhus noterar hon noggrant sina egna reaktioner och medpatienternas ovanor. I de här bilagorna kan man kosta på sig att djupdyka i skrivarverkstaden, följa hur Plaths spännande och kreativa hjärna aktiveras. Medan dagboken mestadels avhandlar 1950-talet finns här generösa anteckningar från 1962, förda strax innan Ted lämnade henne för Assia Wevill.   

 

Rebecca Alsbergs översättning är i stort sett klanderfri, även om det är en lapsus till direktöversättning att låta Plath fundera på om hon ska studera ”jämförande litteratur” (det som på svenska alltså heter litteraturvetenskap, eller litteraturhistoria med poetik, som det hette på 50-talet). Likaså är noterna oftast korrekta, även om det är klantigt att blanda ihop Shelley och Auden, likväl som att den engelska titeln på Ingmar Bergmans film The Magician är Ansiktet och inte Gycklarnas afton, och hävda att Shakespeares dikt ”Who is Sylvia” är en sonett (det är en sång från pjäsen The Two Gentlemen of Verona). Det är ändå fint att Norstedts i sin något oförutsägbara serie med klassiker vågar lyfta in dessa dagböcker, kanske som en tydlig markering kring omvärderingen av det självbiografiska stoffet. Det är också lätt att instämma i Tunedals önskan att få ropa genom tiden till den drabbade Sylvia Plath: ”dina dikter överlevde allt”.