A Childhood in 51 Pictures, Kuba Rose, 2066

Med en försiktig generalisering kan man hävda att alla har haft en barndom. Annars är det inte mycket vi delar som människor. I bildessäns form har fotografen Kuba Rose valt att gestalta denna universella erfarenhet, genom att följa sin kusin J, och skildrar en uppväxt som vi nog alla kan relatera till. För barndomen är ju något helt konkret som vi har samband till – men samtidigt så svårfångat abstrakt och det som egentligen inte går att definiera.

 

J framstår på många av bilderna som frånvänd. I en kort text återger Rose orsakerna. En skilsmässa genomförs, och barnets sammanbitna uppsyn ges relief. Bilderna är både i färg och svartvit, och är tagna under 2000-talet, och följer en vardaglig erfarenhet. Men går det då att skildra en annans erfarenhet?

 

Ja, i text skulle vi aldrig tveka om att svara ja. Vi ser J i olika arketypiska barnsituationer: han leker, badar, sitter vid fönstret, fiskar med pappan, deltar i olika aktiviteter. Kanske det är en efterhandskonstruktion, men han blir allt mer sluten. Fast förloppet har ett lyckligare slut, och vi ser honom på slutet som ung vuxen.

 

Kort och prosaiskt sagt: bilderna berättar en historia. Pojken bär på allas erfarenhet, just detta att kunna vara helt inne i något (på en av bilderna leker han vid ett bord med figurer som liknar kungligheter eller riddare: vem har inte sådana bilder av sig själv?), och samtidigt frikopplad. Det är finstämt och respektfullt, hur Rose inte smyger för nära, utan behåller J:s integritet.

 

I sin textessä om boken uppehåller sig Daniel Pedersen vid det vaga hos barndomen, såsom den omöjliga frågan: när upphör den? Vi kan inte riktigt säga att den någonsin upphör, utan att vi bevarar den inom oss även som vuxna, och kanske den mer framträder av sig själv än att vi aktivt plockar fram den. Som vuxen kan man ha behov att få vara barn lite då och då. Barndomen är ingen avslutad fas.

 

Jag kan inte helt vara ense med Pedersen när han menar att även en jobbig barndom blir en lycklig erfarenhet i efterhand, att vi blickar tillbaka med nostalgi, om än denna blick är vemodig. Medan barndomen pågår är det bara något vi uthärdar, det frustrerande och maktlösa utanförskapet inför allt. Och så den stora namnlösa rädslan, att hela tiden behöva vara på sin vakt. Ingen lyssnar, ingen bryr sig.  

 

Mer ense är jag med slutsatsen om minnet. Det är ju något som inte finns, och samtidigt det mest verkliga vi har.