Gift, Tove Ditlevsen, översättning Ninni Holmqvist, Natur & Kultur

En del böcker är så bra att de borde förses med en varningsstämpel. Till exempel Tove Ditlevsens roman Gift från 1971, som avslutar en självbiografisk trilogi. Natur & Kultur gav ut den i Ninni Holmqvists nyöversättning för inte så länge sedan, och i september utkommer de första två delarna Barn och Ungdom, mig veterligen för första gången på svenska. Gift översattes redan på 70-talet, men det är skandalöst att den inte blivit mer omtalad som det obestridliga mästerverk det är.

 

Ditlevsen tog sitt liv 1976, och förvisso hör hennes namn till de ofta nämnda när man talar om 70-talets socialrealism och självbekännande prosa. Men liksom den svenska Kerstin Thorvall diskuteras hon oftare i relation till etiska än estetiska frågor: får man skriva så här självutlämnande om namngivna personer?

 

Det sensationslystna skvallervärdet som förelåg när boken utkom har klingat av nu, och de privata erfarenheterna har lämnat över till allmänt hållna frågor. I korthet: huvudpersonen Tove är kär i karlar, droger, skrivande. Hon gifter sig ung med den 33 år äldre tidningsredaktören Viggo F., men äktenskapet är vitt, och hon söker sig till älskare. Som romanens peripeti fungerar petidin, i sprutan hon får när hon utför en abort och blir svårt beroende. Hon blir så förälskad i drogen att hon gifter sig med läkaren för att få fri tillgång till bedövningen.

 

Ett par äktenskap, ett par barn, ett par böcker (däribland succén med debuten Man har gjort ett barn illa), ett par inläggningar för att bli kvitt drogberoendet. Huvudpersonen Tove är en sällsamt begåvad ung kvinna, som utrustar sig med en pragmatism som man gärna kallar kvinnlig. Det vill säga, den typ av överlevnadsinstinkt som förpassar de egna neuroserna utanför det egna jaget, och inrättar sig i en tradition av att städa upp och ta hand om bräckliga manliga egon.

 

Om viss konst säger man slentrianmässigt att den är före sin tid. På sätt och vis är Ditlevsen en föregångare för vår tids autofiktion, men all riktigt stor konst är också lika skicklig på att förmedla sin egen tids anda. Det är en ärlig och modig estetik som hon förespråkar, och om den är skoningslös mot andra – läs: männen – är den ännu mer skoningslös i blicken på sina egna tillkortakommanden.

 

Utan att det görs till en uttalad avsikt är det svårt att bortse från den frustration som möter den unga Tove, och som delvis förklarar varför hon trillar dit och blir beroende av drogen: ”så här vill jag alltid leva, låt mig aldrig mer uppleva verkligheten.” En flykt från grälen, från oförståndet, men också från rädslan och oron som en kvinna konfronteras med under denna tid (den utspelar sig under 40-talet).

 

Många har skrivit om drogberoende, men sällan har jag läst något som lika precist fångar lockelsen, ruset och avtändningen. Hur stark Toves förälskelse i männen och i skrivandet än är, blir förälskelsen i de smärtstillande drogerna ändå alltid starkare. Drogerna vinner alltid, det är den krassa verkligheten. Här visas exakt hur farligt det är att förälska sig i förälskelsen i sig, som också Depeche Mode visste när de skrev ”Strangelove”: ”I give in to sin / Because you have to make this life livable”.

 

Ditlevsen skriver dråpligt och dräpande, med hastiga växlingar, som när hon låter Tove diskutera sin graviditet med sin mamma, som ovarsamt meddelar att hon och brodern föddes ”i ett moln av såpbubblor eftersom hon försökte fördriva oss genom att äta grön såpa. Jag har aldrig tyckt om barn, säger hon.” Det här nämns i förbifarten, och lämnas helt okommenterat, liksom mycket annat som hos vilken människa som helst skulle lämna oläkliga sår.

 

När Ditlevsen plockades upp av Penguins klassikerserie för ett par år sedan innebar det inte bara att de självbiografiska böckerna uppmärksammades. I januari i år utkom hennes roman från 1968 Ansigterna på engelska, och den verkar av allt att döma vara tillräckligt stark för att också rendera en svensk översättning. Eller varför inte en satsning på hennes dikter? I Danmark väckte det missnöje när man 2006 upprättade en litteraturkanon för gymnasiet, med 24 dikter från medeltiden fram till 1985: inte en enda av dessa var skriven av en kvinna.

 

Till den här utgåvan har Vigdis Hjorth, som vet en del om hur det är att rasera gränserna mellan det privata och det offentliga, skrivit ett efterord, och hon hyllar Ditlevsens insats som pionjär. Det är inte heller svårt att spåra inflytandet hos nyare generationer skandinaviska författare, som Olga Ravn, vars senaste roman De ansatte är ett lika modigt projekt i att utforska tabun kring moderskap och skrivande.