Avståndet från näbb till borterst hörbara läte, Metha Skog, Ellips

I Metha Skogs nione diktsamling Avståndet från näbb till bortersta hörbara läte är det mycket kropp, mycket träd, mycket fåglar (därav näbben i titeln). Hon skriver med försyntheten som riktmärke, en aktsamhet som skapar utrymme för ett ovanligt omsorgsfullt förhållningssätt till den yttre världen:

 

                          Öppnandets varma uppvind

                      Som löv sjunger från träd till träd

                          och ger överblick tillbaka

                      vad året lärt sig av fjolårets löv

                          Nåbarhetens läten längre in

                      tysta nog att höras till förra våren

 

Skog är också skulptör, ett arbete som liknar skrivande. Var och en som betraktat det vita pappret (eller den blinkande markören på skärmen) vet att det som ska ske är att man mejslar fram ett innehåll, en vision som ska uppfyllas, om man vill låta högtidlig. Det finns också i dikterna denna uppmärksamhet inför både det explicita och det implicita i tillvaron, själva den andning som man kan uppfatta från existensen, bara man lyssnar tillräckligt ihärdigt.

 

Hennes dikt ger exempel på det slags piggare tänkande som poesin ofta förunnar sina läsare. Det är skrivet i fragmentets form, med uttryck som lämnas öppna, punktlösa, som distinkta markeringar i egen rätt, i avsaknad av avslutningar helt enkelt för att sådana är överflödiga. Det är fragment som hålls ihop av ett konsekvent val att göra tillvaron gåtfull men inte skum eller opak. Läsaren blir en medhjälpare i att hålla ihop den här världen.

 

Skog låter orden associera på egen hand i något som liknar improvisationskonst. Det som uppstår är då insikten att orden i sig inte räcker till. Hon förevisar modet i att ifrågasätta själva meningen med allt. Där finns också en händelsehorisont, som manifesteras ett visst författartemperaments önskan att närma sig fysikens svarta hål (se Aase Berg, Nina Burton, Helena Granström, Balsam Karam). Poesin och naturvetenskapen är inte antagonister, utan syskon med liknande instinkter. Ur detta umgänge uppstår nya kontaktytor, både estetiska och vetenskapliga.

 

Dessa dikter är sällan dunkla, utan hellre ikläder de sig ett skogsgrönt ljus som silar in mellan radernas skuggor. Då kan de förefalla ospecifika, men med hjälp av diskreta förskjutningar uppstår nya innebörder. Notera hur ordet ”tag” lämnar plats åt ”jag” i dessa tre rader, för att demonstrera en inte obetydlig kamp med det som försvagar oss:

 

                      Försvara sin sömn med att orka ett litet jag till

                      Inte försova sina fjäderlätta fotavtryck igen

                      Stiga upp högre utan ny sömn att falla till

 

Det är fjäderlätt skrivet, men substans finns i den lättheten som skrivs fram. Skog belyser sin språkmedvetenhet, eller liksom avslöjar den, med sådana förslagna inskott. Hon skriver om klimathotet och om det lönlösa motståndet. Lästa separata spretar dikterna åt olika håll, och innehåller så ovanliga inslag som ekvationer och ett visst svävande i ovisshet, och hon tillåter sig att vila i den oro som uppstår i dikter som bejakar det instabila, och som nöjer sig med den häpnad som uppstår innan förståelsen kickar in.

 

Ibland är det farligt nära det interna, men så kan all genuin poesi tillåta sig vara – alltså en privat angelägenhet som bara kan delas av den som drabbas av det lockrop – det läte, för att tala med denna boks titel – som utgår från dikterna. Så tar jag från denna bok med mig enskildheter som ordet ”Blyertsminnen”, som en utmärkt illustration till hur förgängliga våra minnen är, att de när som helst kan suddas ut.