Är det barnen, baby?, Kristofer Folkhammar, Natur & Kultur

Dåligt samvete och rädslan att vara otillräcklig binder samman alla föräldrar. Vad Kristofer Folkhammar gör med sitt bidrag i genren är att visa hur dessa känslor förstärks när familjebildningen ingår i en HBTQ-kontext. För hur toleranta vi än berömmer oss vara: nedärvda strukturer är svåra att bryta, kanske just för att de är så outtalat knutna till det normativa, och kanske än mer eftersom vi skyndar oss att sätta upp klisterlappar som certifikat på vår ökade förståelse för det som avviker från normen.

 

Åtminstone resonerar det namnlösa berättarjaget så i romanen Är det barnen, baby? Jag tvekar att kalla det för roman, då det till förstone liknar ett debattinlägg, en extended version till den replik Folkhammar skrev till Johan Hiltons debattinlägg i DN för två år sedan, angående de outtalade kraven att också ett homosexuellt par nu förväntas bli föräldrar (flera av argumenten återkommer i romanen).

 

Utkavlade debattinlägg är sällan en bra grund för en roman, men Folkhammar parerar svårigheterna med den äran. Han låter berättaren skriva nattetid, i en monolog som växlar mellan den helt okomplicerade kärleken till dottern Sandra, och omvärldens allt ängsligare förhållningssätt. I korthet blir den homosexuella berättaren pappa tillsammans med kompisen Julia, med hjälp av insemination.

 

Tryggheten finns hos pojkvännen Alexander. Fast det räcker inte: berättaren trånar efter den mer spännande Jeremie, som har lämnat honom, men hoppet om en återförening är så starkt att han inte helt kan släppa honom. Säkerhet och ovisshet bildar de två polerna kring vilka den här romanen rör sig, både i stort och i smått. Mod och feghet är två andra poler, och det är väl så vi fungerar i allmänhet, som ett konglomerat av sådana ytterligheter, till exempel att vi både agerar för mycket och är för handlingsförlamade.

 

Vad är då det här för slags roman? En monolog, ett brev, en fråga, en bön – alla dessa typer aktualiseras, men främst är det ju en kärleksroman. En vemodig historia om att komma ut som bög, om bristen på förståelse från ens närmaste, om kompisar som inte kan dölja sitt tvivel inför den okonventionella familjebildning, och den ständiga oron att barnet ska skrika i offentliga sammanhang, för att avslöja honom som (extra) dålig förälder.

Men vardagen ska fungera även för den här berättaren, som liksom Folkhammar själv är författare med Grindr-dikter på sitt samvete. Men berättelsen i sig är av ett mer allmängiltigt slag, och det är också det som räddar den här romanen från att bli ett illa förklätt debattinlägg. Eller ok, det är klart att den är polemisk, det är klart att den argumenterar för rätten att bli förälder även på detta sätt. Logiskt och klarsynt tar sig berättaren an de problem han ställs inför, och det som binder ihop berättelsen är den ljusa, fina kärleken till dottern.

 

Gulligt och idylliskt? Förvisso, men det är en kärlek som också är medveten om de bekymmer som med stor säkerhet väntar. För som sagt, vårt samhälle är inte så tolerant som vi inbillar oss, och pappan vet vad som väntar dottern när hon ska ta sig igenom skolan, med föräldrar som inte bor ihop i ett heteronormativt äktenskap. Folkhammar skriver också trovärdigt om barnuppfostran som ett väldigt praktiskt arbete, ett hantverk snarare än ett tankearbete. Liksom all kärlek, med andra ord.

 

Det blir också en fin historia om hur det är att komma ut, om uppväxten i en småstad, där Folkhammar påvisar vikten av att tillägna sig identitetsstärkande erfarenheter i form av kulturupplevelser när de typiska manliga initiationsriterna är så heterokodade (jamen, fotboll och Kings of Leon). Det är nog en förklaring till att bögar generellt har bättre smak än heteromän: de fattar att man inte måste börja dyrka Ulf Lundell när de är tonåringar.  

 

Då blir garderoben både en metafor och en konkret plats:

 

En garderob är en fantastisk plats att träna upp sinnena i. Man ser inte sin kropp, men det trånga utrymmet gör en mycket medveten om dess existens. Vem upptäcker mig? Vad får det för konsekvenser? I mörkret slår hjärtslagen som stampande urtidsdjur när man lyssnar efter vad som pågår utanför.

 

Folkhammar skriver pedagogiskt om utanförskapets villkor, om den ytliga välmenande omsorgen som ändå inte kan skänka den nödvändiga tryggheten. Hur det alltid finns barn som ropar inlärda oförskämdheter om de ser berättaren hålla handen med någon. Det här är insikter som är värdefulla att förmedla. Så blir också berättarens ältande oro mer begriplig när de sätts i en sådan kontext, där ångesten ges så reella orsaker.