Sidor

27 mars 2021

Poesiåret 2020. Litteraturkritisk kalender, [red] Magnus William-Olsson, Örnen och Kråkan

Ett säkert vårtecken är antologin som samlar årets recensioner på sajten Örnen och Kråkan. Det börjar bli en institution nu: Poesiåret 2020 är den fjärde boken i serien, och bryr man sig ett skvatt om poesin gör man bäst i att prenumerera på denna vackra serie.

 

Varför då? undrar du, om du kanske tillhör en av de sextusen abonnenterna som varje onsdag får en påminnelse att läsa veckans recension gratis. Förvisso, men här samlas hela årets kritikgärning, och då kan du tydligare se mönster och följa hur just årets utgivning har sett ut. Det är också skillnad på att läsa en recension i bokform och på skärmen, kanske under en kort kafferast.  

 


Men poesin, alltså! Så märklig den är: den både lever sitt eget liv och befinner sig inbegripen i samhället. Ungefär som vi människor, vid närmare eftertanke. Alltså, både en solitär och en del av samhällskroppen. Så skriver redaktören Magnus William-Olsson (mer än vanligt allestädes närvarande i den här årgången) i sitt förord hur pandemin slagit hårt mot de små förlagen, som är beroende av mötet med poesientusiasterna vid uppläsningar och festivaler, som det senaste året fått stryka på foten. Det påverkar utgivningen, och i förlängningen förstås syresättningen av poesi på svenska. Som han fyndigt också skriver: poesin ska inte bara nå ut, den ska nå in.  

 

Att mycket ges ut och mycket behandlas märks i boken, genom de långa ambitiösa recensioner. Ska jag gnälla på något är tendensen med samlingsrecensioner: det ter sig snålt mot de poeter som klumpas ihop med mer eller mindre likartade exempel av arten poeter. William-Olsson hinner förutom att skriva en samlingsessä om de böcker som inte fått egna recensioner också recensera nio böcker i tre samlingsrecensioner, samt att han gav ut en egen bok förra året, och då extraknäcker Victor Malm som gästredaktör. I sin genomgång av årets utgivning lyfter William-Olsson fram vikten av det redaktionella arbetet som en tänkbar reaktion när pandemin väl lämnat oss.   

 

Bibliotekarien Elias Hillström skriver fint om bibliotekens verksamhet i Stockholm under 2000-talet för att tillgängliggöra poesin, och om de oväntade effekterna av sådana insatser. Det är en fascinerande och uppfinningsrik historieskrivning, som också demonstrerar något av den entusiasm och – faktiskt – optimism som ingår i kontraktet för den som ägnar sig åt poesin.

 

Som vanligt är recensionerna långa och ambitiösa. I bästa mening går de i dialog med det behandlade verket. De är skarpa kritiker just för att de tillåts vara skarpa, tillåts göra läsningar som går på tvären mot den bok de skriver om. Bra recensioner har ett drag av … hm, låt oss kalla det ovisshet. Ett emfatiskt tvivel, inser jag: ungefär så som Tranströmer gör ordet ”KANSKE” versalt i ”Kort paus i orgelkonserten”. Visst ska de fälla domar, men de ska också redovisa betänkligheterna, förargelsen i att behöva avvisa och ynnesten i att förorda.

 

Det här går ju utmärkt när formatet är så tilltaget som i Örnen & Kråkans nätbaserade plattform. Då tillåts nyanseringar, flera perspektiv, flera argument både för och emot. Den diskussion som ibland förs, att poesianmälningar är onödigt generösa och beskyddande, gäller i vilket fall sällan här, där man inte behöver leta länge för att hitta invändningar och omdömen som tangerar bitande sågningar.  

 

En dålig sak: Josefin Holmström skriver att Erik Lindman Matas diktverk Pur handlar om en flickväns självmord. Hon blev ju mördad. Annars skriver hon exemplariskt i sin samlingsrecension (suck) om denna bok och Arazo Arifs Mörkret inuti och fukten. Också dåligt: Mikaela Blomqvist i dubbla mening snåla läsning av Anna Hallbergs Under tiden.

 

En bra sak: i innehållsförteckningen står kritikerns namn över författaren och boktiteln, en tydlig markering att de anlitade är stjärnor i egen rätt. Också bra: Kari Løvaas nitiska recension av Paul Celan. Det vore en god idé att oftare inbjuda till ett sådant utbyte, eftersom hon visar ett annat temperament. Till exempel skriver hon oerhört nyanserat om skillnaderna i Anders Olssons översättning jämfört med Øyvind Bergs norska version: ”Om Olsson är en Kellgren är Berg en Bellman” (den norska översättningen rumlar lite mer bland ölsejdlar och dylikt). Hennes läsning av Celan är genomstrålad av dikten, men också av kontexten och av språket (språken).

 

Men det finns så mycket gott att hitta här, nästan hela tiden och nästan överallt. De olika kritikerna tillåts vara trogna sina egna röster, något som förstås är viktigt. Det blir också en fin påminnelse om vilket fint poesiår det var ifjol, representerat till exempel av debutanterna Arif och Lindman Mata, och nya böcker av Mattias Alkberg, Kjell Espmark, Krister Gustavsson, Anna Hallberg, Ann Hallström, Leif Holmstrand, Jörgen Lind, Jila Mossaed, Hanna Rajs Lara och Ingela Strandberg.

 

Det här är bara de svenskspråkiga namnen. Jag sticker ut hakan här: svensk poesi befinner sig just nu i ett gynnsamt läge. Tolv rasande bra svenska diktsamlingar, det är inget att skämmas för. Här finns också åtskilliga bra svenska recensioner, så när Sofia Roberg säger, ”jag säger: wow, när jag läser hennes [Hanna Rajs Laras] dikter”, vill jag svara, ”jag säger: wow, när jag läser hennes två recensioner”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.