Gunne, sax, påse, Erik Lindman Mata, Pamflett

Häromveckan fick Erik Lindman Mata Borås Tidnings debutantpris för diktverket Pur. När jag dagen därpå i ett clubhouse-samtal fick frågan vad som gjorde den bättre än årets andra debutanter försökte jag säga något om formen, att han med sin bok behandlar ett typiskt ämne på ett okonventionellt sätt. Men kvalitet är en knivig sak att nagla fast: varje definition riskerar att stelna i kliché. Man kan ändå delge den unika upplevelsen i termer av känsla. Den bättre boken är som en glödhet spisplatta – den bränns. Så var det att läsa Pur. 

 

Redan nu utkommer hans andra bok, på det nystartade mikroförlaget Pamflett. Det är ett tunt häfte, Gunne, sax, påse. Deras första bok utkom nyligen, skriven av den likaledes begåvade Lina Rydén Reynols, nominerad till förra årets debutantpris: sällsynt god timing av ett nytt förlag, måste man säga. Vad gör Lindman Mata då den här gången? Han ersätter i titeln ramsans sten med ett personnamn. I en bok som man kan säga utforskar manligt våld. Det vill säga: infantilt ”våld på alla fronter”.

 

Detta våld fanns bara latent i debuten, i form av spott och skrik. Här ges det fritt spelrum, i en helt oresonlig och trotsig långdikt. Här handlar det om kärlek och våld: ”Längst fram vallas barnen / Barnen ska bita sönder adamsäpplena på alla som sover”. Det är barnsligt, ja, men också subversivt. Förlaget kallar det ”uppviglande”. Kanske det: jag får associationer till I.B. Sundströms sångtexter, och hans förmåga att koppla ihop våld och omsorg.  

 

Det barnsliga är väl också den association titeln ska ange. Lindman Mata skriver en bråkig dikt. Om den ska uppfattas som exorcism eller besvärjelse är väl en smaksak (båda hör till diktens ädlaste funktioner). Det befriande ligger i att här finns känslor som är reservationslöst onda, som kategoriskt väljer sida och stannar på den sidan, utan att kompromissa.

 

Kanske därför att det är så skönt att slippa förlåta. Nästan all förlåtelse är ändå falsk, som Sara Stridsberg påtalade i ett tal för två år sen, där hon menar att det bara är det som är oförlåtligt som går att förlåta. Den paradoxen är, i likhet med många andra paradoxer, fullständigt sann, eftersom den rutinmässiga förlåtelsen av små försyndelser ändå inte gör någon skillnad. ”Jag kan aldrig förlåta dig”, utropar den här dikten triumfatoriskt.

 

I stället för att tala om hur Lindman Matas böcker förhåller sig till formen kan man välja att tala om innehållet, som är mer avgörande. Det är frågan om elakheter som frigör potential, om det lustfyllda i att gå in i det våldsamma, och uppleva den frihet som våldet genererar. Det låter hemskt, jag vet, men världen fungerar så: vi behöver våldet lika mycket som våldet behöver oss. Lindman Matas dikt handlar om begär. Och begär är alltid våldsamt, om det är något bevänt med det.