Främlingsfigurer. En bok om kärlek och hat – känslor som formar bilden av den Andre, Mara Lee, Bonniers

Mara Lee har skrivit en bok om hur bilden av rasism formas av språk och känslor. Det är en ögonöppnare som lanserar fler frågor än svar, med generöst utrymme för vidare diskussion.

 

Mara Lees nya bok Främlingsfigurer är hal som en tvål. Hon för resonemang om makt och rasism, hat och kärlek. Hon gör det i en hybridform som växlar mellan texttyperna essä, poesi och fiktiv novell. Ibland resonerar hon utförligt om Frankensteins monster som en incel-man, ibland rapporterar hon om exempel på främlingsfientlighet. Det är en bok om strukturer och skönhetsmyter, om vit lättnad och språklig fernissa.

 

Det är bilden av främlingen som är utgångspunkt, eller en av utgångspunkterna. Hur en majoritet har definierat en minoritet, utifrån fördomar och stereotyper. Lee skriver om bildspråk, hur metaforer har format bilden av det vi identifierar som främmande. Språket bär på makt.

 

När hon benämner den Andre hänvisar hon till Jacques Lacan, och när hon skriver om abjektet, alltså det som vi igenkänner som det främmande i oss själva, hänvisar hon till Julia Kristeva. Om du inte är förtrogen med dessa psykoanalytiker behöver du inte förskräckas: Lee nämner dem inte ens.

 

Hennes diskussion är bara undantagsvis belamrad med teori, och prioriterar i stället ett självständigt undersökande förhållningssätt. Det här sättet att skriva liknar till viss del Anne Carsons (som Lee har översatt flera titlar av), i hur det egna tänkande rör sig kors och tvärs med källmaterialet, och hur andras idéer knådas och bearbetas.

 

Exempel hittar hon hos fiktionen, exempelvis i hur Virginia Woolf på sina sena kvällsvandringar med sedvanlig brist på finkänsla registrerar alla oönskade inslag. Lee visar att priset för Woolfs frigörelse var att distansera sig från det Andra. I andra kapitel blir en koreansk och en fornnordisk myt spegelbelysta utifrån uppoffring och uteslutning.

 

Exempel hämtas också från den rasism som resenärer upplever och har vittnat om. Den som sturskt hävdar att vi inte har rasism i Sverige anmodas att ta del av de 45 autentiska vittnesmålen från svenska kollektivresor bara från de senaste åren som Lee samlat in och gett en litterär gestaltning. Det är svårt att käfta emot en verklighet.

 

Den provocerande frågan som lanseras är om rasism kan lära oss något om kärlek. Att enbart utgå från hat är en förenkling. Kärlek är en känsla som kan marknadsanpassas och vars emotionella arbete kan exploateras (tänk: hushållsnära tjänster). Den tes som drivs är ofta underförstådd och outtalad, och bidrar till intrycket att det är ett äventyr att ta del av ett tänkande som så att säga utförs i stunden. Invändningar saknas inte, men det är just i utbytet av olika förslag en samhällsfråga kan föras framåt.

 

Lee tänker spännande, även om jag inte alltid är säker på att hon kommer fram till hållbara svar. Å andra sidan nöjer jag mig med att hon väcker frågorna. Hon pekar ut missförhållandena, och det är stort nog. Hennes bok är optimistisk och framåtblickande, i hur den vänder sig mot det som inte infriats ännu. Hon visar vad rasismen gör med oss: med sina offer, med sina förövare, med sina tysta passiva åskådare.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/3 2021)