Murder Ballads, Santi Elijah Holley, Bloomsbury

”Murder Ballads” är Nick Caves minst intressanta skiva. Men eftersom den innehöll en duett med Kylie Minogue som blev en MTV-hit (1995) är det förmodligen den skiva som flest förknippar med honom. Det är en ojämn skiva, med fem starka inledande låtar följt av fem utfyllnadslåtar.

 

Bakgrunden till skivan är att det först var mest en ploj, som hintades om i intervjuer åren innan, att någon som var så besatt av mordballad-genren att han inkluderade ett par sådana låtar på var och en av sina skivor borde göra en hel skiva ägnad åt dessa makabra ballader. Den ursprungliga tanken var att göra en EP, och det hade nog varit lämpligt om den idén behållits.

 

I Bloomsburys serie ”33 1/3” har Santi Elijah Holley tagit sig an Murder Ballads, och det är verkligen på tiden: serien har funnits sedan 2003, och det här är nummer 151 i ordningen. Man kunde säga att det är en förlängd recension mer än fördjupande essä, förvisso, men det intressanta är inte heller Holleys analyser, som är i tunnaste laget. Mer imponerar hans research i källorna till sångerna på skivan.

 

Avsikten var delvis att göra en skiva som de inte kunde turnera med, efter fiaskot med Lollapalooza-turnén i USA under 1994, där Nick Cave and the Bad Seeds ofta fick stå på scenen på tidig eftermiddag i stekande sol inför loja festivalbesökare som var mer intresserade av att lyssna på L7 och The Breeders. Skivan skulle bli för grotesk och osmaklig för att intressera publiken.

 

”Song of Joy” som inleder skivan har kallats den otäckaste inledningslåten i hela rockhistorien (Helena Dahlgren hade med den som nr 93 i sin bok 100 hemskaste). Holley skriver tillbörligt om kopplingen till John Milton, men till skillnad från de flesta av låtarna är den mindre intertextuell, och dessutom tillkom den tidigare. Sedan reder han ut hur var och en av balladerna på skivan har ett mer eller mindre tilltrasslat förhållande till någon eller oftast några föregångare.

 

Det gäller i högst grad ”Stagger Lee”, som i Caves tappning blir gangstarap, men det är förstås en låt som funnits i otaliga varianter, och har sitt ursprung från slutet av 1800-talet. Ett tips är att leta upp Snatch and the Poontangas version ”Stack a Lee” från 1969, som både textmässigt och musikaliskt med sin kombination av funk och hiphop är den tydligaste inspirationen. Från samma skiva, låten ”Two Time Slim”, lånade Cave den oföglömliga raden ”I’m the type of son of a bitch that’ll crawl over fifty good pussies to get to one fat boy’s asshole”.

 

Den här typen av kopplingar finns det gott om i Holleys bok, och det är förstås mest roande för Nick Cave-nördar. Duetten med PJ Harvey, ”Henry Lee”, finns också i flera versioner, bland annat har Bob Dylan spelat in en av dem till sin skiva ”Love Gone Wrong” från 1993. Relationen mellan Cave och Harvey, som var kortvarig och vars avslut får en tarvlig summering i boken: ”It must’ve felt as though she’d stabbed him in the heart with a penknife.”

 

Ur ett svenskt perspektiv hade det varit intressant att vidga diskussionen kring ”Where the Wild Roses Grow” med Frödings dikt ”Säv, säv, susa”, och hur den i sin tur samspelar med Thåströms sång ”Linnéa”, bland annat eftersom den ger det kvinnliga offret handlingskraft att slå tillbaka. En genusanalys av Caves sånger ger nedslående utfall, med kvinnor som passiva offer, oförmögna att skydda sig eller att hantera sina olyckor och sina banemän.

 

När Holley är som bäst gör han pedagogiska genomgångar av till exempel skillingtrycket ”The Kindness of Strangers”, hur den dels interagerar med Caves låt ”Stranger to Kindness” (vars text ju skrevs av Anita Lane, som intrikat nog är den som illustrerar protagonistens tårar i inspelningen av sången på ”Murder Ballads”-skivan), och hur man dels kan spåra Mary Bellows resa genom orter som nämns i föregångslåtarna ”Tom Dooley”, ”Omie Wise” och ”Poor Ellen Smith”. Även hur ”O’Malley’s Bar” ger associationer till Bret Easton Ellis roman American Psycho. Den här låten, hur tröttsam den än är, ger också tillfälle till en analys av kopplingen mellan mördaren och Cave själv.  

 

Men analyserna är som sagt annars beskedliga, och uppehåller sig mest vid det bokstavliga. Det är synd, då det borde gå att utvinna mer intressanta saker om till exempel just rossymboliken i Kylie Minogue-duetten. Alltså: den där rosen han planterar mellan hennes tänder, är inte det en metafor för att han slår sönder hennes mun så blodet liknar en röd ros? Men det blir intressant när regissören till videon berättar att Minogue inte ville ligga i flodbanken, så de byggde två tankar med varmvatten i. Den kvinna som ligger i det kalla vattnet är en stackars ung flicka, och man kan på videon se hur hennes ben skakar av frossa.