Lagrarna är skurna, Édouard Dujardin, översättning Axel Englund, Faethon

En särställning i modernismens kanon har den franska förlöparen Édouard Dujardins märkliga roman Lagrarna är skurna från 1887. Den satte igång fantasin hos främst James Joyce, och det är inte svårt att föreställa sig Joyces förtjusning ur både estetiska – stream of consciousness –och innehållsmässiga aspekter, när vi får följa huvudpersonens besök på wc.

 

Att denna ur litteraturhistorisk synvinkel viktiga tingest inte har översatts tidigare är anmärkningsvärt, men Faethon ställer saker i ordning med Axel Englunds översättning i sin serie alpha. På ett plan är det en kuriositet, något för de redan invigda, men samtidigt borde modernismen intressera ett större flertal.

 

Begreppet stream of consciousness är svåröversatt (medvetandeström är lamt), men också svårfångat, ur perspektiv som rör både genetik och genesis. Var Joyce först, eller ska Dorothy Richardson framhållas (det var kring henne termen introducerades)? Vad vi vet är att Joyce råkade få korn på Dujardins roman, och erkände att han lånat tekniken därifrån.

 

Vad är det då för slags roman? Det är en kortroman om en dagdrömmande yngling vid namn Daniel Prince som svärmar för aktrisen och lycksökerskan Léa. Hon leker med honom, och han fattar det förmodligen lika snabbt som läsaren gör det, men han fortsätter sin uppvaktning. Ska han, som det hette förr, få omkull henne? En större frågar är kanske vad han ser hos henne, men vi förstår ju att det bara är en nyck, som inte betyder någonting. Han är, med Josefine de Gregorio ord, en ”kanskeman”.

 

Tekniken beskrivs koncist av experten på tidsandan, Adeline Heck, när hon i det klarsynta efterordet redogör för hur Dujardin ”hade experimenterat med flytande verbala uttryck för subjektivitet utan att låta dem kristalliseras till konkretion.” Det är ett fint efterord, men kanske kunde Heck ha presenterats utförligt (det finns till exempel en koppling i att Dujardin under en kort period redigerade en tidskrift om Wagner, och hon är själv skolad operasångerska). Nu handlar hennes text delvis om hur romanen laborerar med teatern som mall för berättandet, och den är också tillägnad dramatikern Racine, som Dujardin kaxigt kallar romanförfattare.

 

Vad då denna roman utgörs av är ett bångstyrigt försök att anpassa sig efter vissa av teaterns konventioner. Det är ett verk klart i romantikens anda (modernismen är ju den naturliga fortsättningen av romantikens epok), med sina irrfärder och betoningar av känsla och upplevelse. Det är som att läsa en Carl Jonas Love Almquist, eller varför inte Clas Livijns ännu mer irrationella prosa. Uppfriskande, men också en aning förvirrande.

 

”Endast för förryckta”, lyder varningen inför Harry Hallers anteckningar i Hesses roman Stäppvargen, och något liknande kunde stämplas på Dujardins roman. Det gör den kanske modern, eller rentav postmodern, om anakronismen tillåts. Dujardin arbetar hårt med de små enheterna, som meningsbyggnaden, som utsätts för många spratt. Sällan har jag läst en prosa där semikolonen får läsningen att stegra sig, göra halt, snubbla till. Ett typiskt utsnitt skulle se ut så här:

 

”Avenyn är mindre mörk än den först verkade; himlen är klar; en klarhet över trottoaren, gaslyktornas ljus, de trearmade gaslyktorna; inte mycket folk ute; Operan där borta, Operans starkt upplysta foajé; jag går på högra sidan av avenyn mot Operan; jag glömde mina handskar; äh, jag är strax hemma; och nu möter man ändå ingen. Snart är jag hemma; om… härifrån Operan, fem minuter, rue Auber, fem minuter; Boulevard Hausmann, samma sak; fem minuter till gör tio, femton, tjugo minuter; jag klär mig; jag kan gå ut halv nio, fem över halv nio.”

 

De yrselframkallande infallen och associationerna löper fritt men i sina givna spår; tempot är raskt, och logiken liknar kanske mer poesin än dramatiken. Det är också tydligt att Dujardin struntar i intrigen. Det kan ge ett lätt salongsberusat intryck, något som förstärks av något enstaka korrekturfel (där ”fördra” förväxlas med ”föredra”). Rastlöst kastas vi in i nya påfund, nya karaktärer introduceras, men i första hand följer vi huvudpersonens valhänta försök att förföra skådespelaren Léa, och hans sjåpiga osäkerhet.

 

Vi är helt inne i hans tankevärld, och det är förstås både instängt och frigörande. Tankarna flyger och far, så som de (väl?) gör också hos verkliga människor. Det blir mer stämningslägen än intrig. Édouard Dujardin blir författaren som – för att anspela på Oskar Anderssons skämtserie – skriver vad som faller honom in. Planlösheten blir bokens själva charm, men den kan också bli dess problem, då det blir utstuderat och för medvetet nonchalant. Något som inte hindrar att den ska läsas.