Hotel Nacional, Patricia Lorenzoni, Pamphilus

Det här är en spännande bok. Idén är originell: Patricia Lorenzoni, som är idéhistoriker som varit verksam i Brasilien, har tidigare skrivit essäer och reportage. Hon har nu skrivit en udda diktsamling, Hotel Nacional, som utgår från ett lite bedagat hotellkomplex i framtidstaden Brasília. Det är dikter som lånar teaterpjäsens form, med fyra karaktärer: Krönikören, Resenären, Bosättaren och Huset. De turas om att framföra kritik och försvar för detta hotell. De talar i egen sak.

 

Så finns inlagt även några svarta rutor med vit text, vars innehåll förstärker några kvarvarande rasistiska stereotyper. Överhuvudtaget lever forna ideal starkt här. På hotellet verkar tiden ha stått still, och allt därinne har redan hunnit bli gammalt. Moderniseringen är i långsammaste laget, och klagomålen haglar (på olika bedömningssidor på internet verkar klagomål på bristande städning vara vanligast). Lorenzoni medger också att hon stulit sina dikter från den typen av material. Samt en del från Clarice, givetvis: som om det vore möjligt att skriva om Brasilien utan att inkludera Clarice.

 

Dikterna beskriver byggnaden utifrån olika perspektiv, filtrerade genom olika tilltal. Bortförklaringarna är vanliga, allt medan naturen bidar sin tid, och inväntar den parentes som människan verkar utgöra. Snart nog ska nog denna byggnad av sten vara ett minne blott, bli en ruin för djur som tanklöst kommer att irra i dess korridorer, helt omedvetna om vad som försiggått där innan.

 

Det här är som sagt en spännande och ovanlig bok. De olika rösterna avhandlar sin relation till hotellet, utifrån Resenärens likgiltighet inför villkoren, Krönikörens försök att sammanfatta, Bosättarens döva öron för all kritik, samt Husets egna sida på saken. I bakgrunden lurar penningen som en förklaringsmodell till förfallet, som när Huset själv förtydligar: ”vi vill ha levande pengar i kassans mun”.

 

Resenären är nöjd, trots vissa synpunkter på hygieniska försummelser:

 

                      badrummet är bisarrt

                      jag menar badkaret är äldre än min mormor

                      det flagnar

                      också taket i badrummet är besynnerligt

 

Så kan boken läsas som en journalistisk undersökning, ett grävande reportage, men också som ett nytt poetiskt förhållningssätt, som låter oss färdas in i något helt universellt – hotellmiljön – utifrån en förtrogenhet som gör oss helt hemmastadda. Därinne i Hotel Nacional blir vi så utsatta för denna form av försonlig kritik från Lorenzoni. Världen hon skriver fram är bekant, men påminner oss också om dess skröplighet. När som helst upphör den värld vi har gjort till vår.