Björnen, Marian Engel, översättning Britta Arender, Författarförlaget

I den kanadensiska litteraturen har Marian Engels roman Björnen från 1976 en särställning som det mest kontroversiella verket som har publicerats. Orsak: en kvinna har en intim och sexuell relation med en björn. Den översattes till svenska av Britt Arenander 1981 (hon har även översatt bland andra Marguerite Duras och Jean Rhys). Det var Joyce Carol Oates som på Twitter uppmärksammade mig på romanen, som kommer i nyutgåva i april. Lyckligtvis råkade den finnas säkert undanstoppad i bibliotekets magasin.  

 

När jag googlade omslagsbilder fick jag se att många ryska lättklädda influencers poserar med drogade björnar, så det är sannolikt att årets nyutgåva inte kommer att anses vara lika utmanande. Det vore i så fall synd, för ingen tjänar på att betrakta björnen med annat synsätt än det varliga. Glöm de gulliga nallebjörnarna: det här är ett rovdjur som inte bryr sig ett skvatt om din säkerhet.

 

I romanen får den unga kvinnan Lou ett uppdrag att katalogisera ett bibliotek som finns på en ö i norra Kanada. Där har en viss överste Cary på 1800-talet upprättat en stor samling parafernalia, i ett åttkantigt hus. Hon ska spana efter tänkbart forskningsmaterial om nybyggarna. 

 

Till huset hör ett husdjur, som hon enkelt nog kallar ”Björn”. På engelska blir det inte lika fyndigt, då ”Bear” ju inte är ett tilltalsnamn, så som ”Björn” råkar vara på svenska. Hon är en bibliotekarie/historiker, och medan hon bläddrar i böckerna trillar det ut små lappar från översten, med information om björnar. Därmed blir romanen en slags mikroversion av Melvilles stora roman Moby-Dick, en encyklopedisk äventyrsroman om vådligheterna i naturen. Från svenskt håll kan man tänka på Ivar Lo-Johanssons oförglömliga novell ”Flickan och björnen” (från samlingen Passioner).

 

Det är vildmark, kvinnan är isolerad, och därmed blir det en lika utmärkt covid-roman som Marlen Haushofers Väggen. Det finns uppenbara paralleller, även om Lous isolering är något mindre definitiv (hon kan åka och handla kött i en hamn, och får då och då besök av en föreståndare som servar henne med öl och ovälkommen uppvaktning). Men både Haushofer och Engel utvecklar en annorlunda slags feminism, som blir individ-anpassad och okonventionellt inriktad mot det självtillräckliga.

 

Snarare än sensationslystnad drivs Engel av en vilja att förstå drivkrafter. Hon är inte ute efter antropomorfism, utan björnen är verkligen en björn. Dess storhet och vildhet betonas, även när de sexuella praktikerna stegras upp, från att han inledningsvis slickar henne mellan benen tills – tja, ni får väl läsa själva hur det fortlöper. Deras kärlekshistoria är lika vacker som den är knäpp. Och inte minst – farlig.

 

En tänkbar läsning: hon är galen. Det är bara en galning som kan ge utlopp för sina drifter så som hon gör. En annan: det är en bild för hur åtrån förvandlar oss alla till vilddjur, plockar fram vår vildaste sida. Det är en berättelse om förälskelse, alltifrån hennes tidiga bekräftande att hon älskar sin björn till de allt djärvare försöken att få sin kärlek besvarad. Att bli kär innebär att utsätta sig för farliga krafter, visar Engel, och det är svårt att tänka sig ett fiktivt verk som demonstrerar detta lika eftertryckligt. 

 

Man talar ofta om romaner som tar ett krampaktigt grepp om läsaren, och det är sannerligen fråga om detta här. Det här är en skräckroman som utklassar de fasor Stephen King och John Ajvide Lindqvist ägnar sig åt. Jag läser med andan i halsen, till lika stor del förfärad som förtjust. Det är en underdrift att kalla det en besynnerlig roman. Men allt mer bleknar kvinnans relation med björnen, det vill säga de sensationella och spektakulära inslagen, och vad som kvarstår är då en roman om relationen mellan människan och det icke-mänskliga. Det blir en roman mindre om det djuriska i djuret, och mer om det djuriska i människan.

 

Då kan man också fråga sig varför en kvinna blir förälskad i en björn. Om det är för att han är stum – att Engels feministiska anspråk ligger i att hon vill visa att kvinnan blivit så tuktad av mannen att hon är kapabel att välja bort honom för ett ädlare djur. Eller tvärtom: att mannen blivit så domesticerad att kvinnan längtar efter något mer ursprungligt vildare.