Stammar, Ulf Karl Olov Nilsson, Nirstedt/Litteratur

Ordsamlaren och orosstiftaren UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) gav 2002 ut diktsamlingen Stammar på Symposion/Brutus Östlings bokförlag. Den utkommer nu i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket, med ett tillbörligt underfundigt förord av Aris Fioretos, som definierar sin kollega som både jaglös och personlig. En av de paradoxerna hos denna snillrika författare, som växlar mellan det roliga och oroliga, där både skämtet och allvaret skruvas upp på full volymstyrka.

 

En annan paradox är hur UKON skriver både spretigt och sammanhållet. Stammar är nästan uteslutande en samling som utgår från tidigare material, och av dikterna hade alla utom två publicerats i tidskrifter som Glänta, Ord & Bild, Lyrikvännen och OEI. Att beskriva vad han sysslar med tar lika lång tid som att läsa boken: en UKON-dikt beter sig sällan som du förväntar dig att den ska göra – den rör sig bekymmersfritt mellan bekymren, slingrar sig mellan det absurda och det rimliga, men poängen är att den aldrig jäktar eller flåsar.

 

Som huvudtema anas en föräldraproblematik, inte enbart för att en av dikterna består av de första orden författarens son lärde sig eller att en av dikterna är fragment från faderns dagböcker innan sjukdomen ryckte loss honom från livet. I flera av dikterna löper denna outnyttjade färg i den matta som litteraturen väver, för oss osäkra läsare att trampa på – alltså relationen mellan far och son. Så kan ju en av titelns mångtydiga definitioner tydas: som härstamning.  

 

Men också stammandet som drabbar oss, somliga rutinmässigt och somliga när vi blir nervösa eller försagda. Kort sagt: när man har antingen för mycket eller för lite att säga. Så visst, titeln är mångtydig nog, och den här boken hör till de uppslagsrika upptågen UKON gärna sysslar med som poet. För det är ju som poet han torde vara mest känd, även om han på senare år gett ut romaner och essäer. Oroande nog har han inte gett ut någon ny diktsamling sedan den märkliga ? som kom för sju år sedan. Att hans nuvarande förlag Norstedts i höstas återutgav ut nio av de gamla diktsamlingarna är klen tröst.

 

Stammar är en typisk UKON-bok. Den bygger på olika koncept, där ett kan bestå i att göra referat av referat till handlingen i Iliaden, eller av Freuds fallbeskrivningar. Eller för den delen en originell översättning av första kapitlet i Bibelns Första Moseboken, där den inspelade hebreiskan – ett språk poeten inte talar – ges en ljudenlig svenska, som utmanar förutfattade meningar vad tolkning är. Det blir knasig poesi:

 

Vojomereloim techa arets                   Vad gömmer det långt in?

deche esse mesre esera etsri               Täcka året, den skissen, rase-

vasettiremeineo charzaåbå                 ra, trivas, sätta mina hjärtan

alaretvai ichvän.                                    och bo. Alla rättar en vän.

 

Trots att det blir absurt finns ändå ett mönster, eller om man vill anspela på klassisk litteratur, en metod i galenskapen. Det tål att jämföras med Simon Åkessons dubbningar av Donald Trump till nonsensnorrländska. Tramsigt men ändå gjort med sådan finess att det är svårt att hålla mungipan från ett leende.

 

De här dikterna är så att säga skrivna med en språkkänslighet som befinner sig bortom rim och reson, men också i ett försök att på riktigt utmana grammatikens snäva föreskrifter. Det blir då rebelliskt och uppkäftigt, men som sagt inte enbart – genom hela boken löper sålunda det känslosamma spåret, främst i dikten där pappan skriver om sin sjukdom, och om sin son U. Boken är också tillägnad föräldrarna, där pappan dog på 80-talet och mamman på 90-talet. Det blir inte minst en bok om tid: om det temporala, och hur vi förbinds med varandra genom alla olika tidsskikt.

 

Det finns en nypa sorg, en nypa förtvivlan, en nypa djärvhet, en nypa begeistring, i samtliga av dikterna. Tanken är spänstig. Det är absurt? Ja, fast … Det är politiskt? Ja, fast … Det är språkmaterialistiskt? Ja, fast … Mest av allt är det en finurligt fientlig skärskådan av talet och lyssnandet, av hur vidlyftigt vi kan utnyttja språket, bara viljan och fantasin ger oss sitt välsignade samtycke:

 

                      jag tänker på sömn medan jag sover

                      jag tänker på törst medan jag dricker

                      jag memorerar törst

                      jag memorerar törst och dricker ingenting

                      jag tänker på framtida törst

                      jag tänker på vatten

                      jag ligger i sängen och tänker på framtiden