Mutant, Elisabeth Hjorth, Glänta

För hundra år sedan snart uttryckte Virginia Woolf en önskan om ett eget rum för kvinnor – samt en ansenlig inkomst. Vad behöver en kvinna nu, i det 21:a århundradet? En kvinna har fortfarande svårt att kombinera skrivande och föräldraskap utan att omgivningens förväntningar och fördomar gör sig påminda. Kanske en egen röst är något som fortfarande ska eftersträvas.

 

Rätt i tiden landar Elisabeth Hjorths nya bok Mutant, strax efter upptäckten av en muterad variant av Coronaviruset upptäcktes i England. Med sin vackra skära omslagsfärg signalerar denna utgåva i Gläntas hardcore-serie tematiken om kvinnoblivande, men på de oförutsägbara sätt som vi känner igen som omisskänneliga hos den här författaren.

 

Det är en essä i självbiografins form, eller om det är tvärtom en självbiografi i essäns form. Det är en tumör som utgör katalysator för berättelsen, och den depression som den medför. Med olika exempel, ofta privata men lika gärna med utgångspunkt i teorier, skapas en röd feministisk tråd genom olika berättelser kring kvinnor och krav och skam och skuld, om vithet och privilegier, om rasism och SD.

 

Hjorth skriver en tidsdiagnos där tiden själv är ledsen. Hon visar hur vår tid kräver en sund själ och en frisk kropp – samt en hjärna som går på högvarv och är effektiv och högpresterande. Att mutera blir något ineffektivt och dåligt, med exemplet på den cancer som drabbar henne. Fast hon försöker vända på steken, hitta positiva idéer att förverkliga utifrån de nya förutsättningarna. Acceptera? Nä, tvärtom, snarare att upptäcka strategier för att bemöta det som ställer sig i vägen.

 

Att vara skrivande är att befinna sig i ständig uppförsbacke, och systematiskt klarlägger Hjorth vad denna position innebär. Det betyder också att vara ifrågasatt, både bokstavligt och mer diffust, underförstått och strukturellt. Så kan hon växla mellan privata anekdoter och mer allmänna slutsatser. Hon skriver om mönster kring det obekväma i att vara kvinna, om de sköra gränserna som utgör ens integritet, om rädsla.

 

Och som sagt, hon skriver om skam. Om den skam som bara vidlåder den som gjort en lyckad klassresa. Hjorth skriver om fattig uppväxt, om den landsbygd som bara utövar terror och hat, och den fiendskap som frodas i sådana miljöer. På ett sätt som påminner om när Åsa Linderborg i romanen Mig äger ingen berättar om dottern som inte vågar bjuda pappan på disputationsfesten – här blir föräldrarna nedlåtande behandlade av akademikerna, sedda som mindre värda. Det här är icke en överkänslig reaktion, utan visar på hur livskraftigt klassamhället fortsätter vara.  

 

Essän blir en politisk pamflett, och gång på gång slås om än underförstått fast att det privata är politiskt. Så är även kroppen, det mest privata, politisk och allmän. De olika roller som erbjuds kvinnor har setts som frigörande och fulla av möjligheter, men Hjorth betonar hur begränsande dessa funktioner är. Hon är pessimistisk till vad som kan åstadkommas med att pröva olika roller, när allt ändå styrs av patriarkatets önskningar och begär. Allt ska behöva korrigeras innan det duger, lyder kvinnans första lärdom, allt ifrån tänderna till tankarna. När jag var 12 opererade jag blindtarmen, och min manlige läkare bad om ursäkt efteråt för att ärret blev fult: ”Om du hade varit tjej hade jag varit mer noggrann, men för dig är det inte så viktigt att det blev snyggt.”

 

Att utöva självsvält hjälper inte heller, vet Hjorth av egen erfarenhet, även om det ibland ses som ett sätt att ta kommando över den egna kroppen: ”Att ta sig bortom sig själv genom att utplåna sig själv låter alldeles för mycket som en patriarkal fantasi.” Överlag skyr hon inte privata bekännelser. Hon skriver om förälskelser, om sin sons autismdiagnos, om arbetet som skrivlärare, och hon skriver om hur småbarnsföräldrar har sex, och gör ett försök till en rannsakan kring sin egen roll i bemötandet av Jean-Claude Arnault (kort sagt: det blir ett svagt försvarstal: ”begär och karriär är krafter som grumlar ideologi och omdöme”).  

 

Det blir en solkad framgångssaga om hon som ändå tog sig bort ifrån förnedringen till en lyckad akademisk karriär. Sådant sker inte utan offer, något Hjorth är medveten om. Men det är inte så att hon gärna erbjuder svar, utan i högre grad är hon intresserad av att väcka frågor kring ansvar, och just skuld och skam, och stimulerar dessa nya och egna tankar hos mig när jag läser. Hon drivs av en inspirerande pliktetik, och fler borde ta del av denna arbetsmetod, att helt enkelt få saker gjorda.

 

Det här är en klarsynt och vidsynt bok som borde bli en manual för män, en slags ”Kvinnor – så funkar de”. I en ideal värld vore vi mer överskridande i vår läsning, men det mesta tyder på att män prioriterar att läsa andra män (anekdotisk bevisföring, visserligen). Sad.