Anna Greta Wide har befunnit sig en smula i skymundan i den svenska litteraturhistorien. I år är det 100 år sedan hon föddes, och Norstedts har tagit initiativ till två utgåvor. Dels de samlade dikterna, dels de tidigare outgivna dikterna. Det är två oerhört vackra böcker, två praktverk på totalt nästan tusen sidor, med potential att ifrågasätta historieskrivningen över 1900-talspoesin.
Vem vänder i ljus i mitt mörker är den vackert suggestiva titeln på de samlade dikterna. Blott sex diktsamlingar utgav Wide under sin alltför korta levnad. Hon gav som drygt tjugoåring ut två samlingar på rim, och hade sedan en elvaårig paus innan hon skulle återkomma med ytterligare fyra samlingar, där både form och innehåll ändrat kurs mot en mindre hurtigt och mer frågande, sökande tilltal. Endast 44 år gammal dog hon, och hade då gett ut dessa sex samlingar, som på sitt stillsamma vis utför de stordåd som är reserverade den riktigt betydande poesin.
I korthet handlar det om tvivel, om längtan, om behovet av tröst. Det finns en uttalad tro på Gud, som ändå sällan är av det slaget som slår sig till ro. Det är en tro som tvivlar, eller om det är ett tvivel som tror: klart är att hennes grundmurade skepsis är modern, med en bevarad aktualitet.
I de två första samlingarna dominerar en vemodigt ungdomlig weltschmerz. Det är ett diktjag som söker sig mot natten, mot det mörker – en riktning som ska accentueras i senare samlingar, som för att påvisa att friden är något ouppnåeligt, hur stark tron än är. Det hoppfulla finns enbart i längtan efter någon form av förlösning, men dikterna är hela tiden osäkrade, på väg mot något betryggande som inte kan infinna sig. Också detta är en moden uppfattning, alltså känslan att vi inte kan lösa något av de predikament som bekymrar oss. Allt har övergett oss, och ändå är vi dömda till denna aktiva strävan efter något som lindrar. Så skriver hon redan i sin andra bok en kort dikt: ”De största och starkaste makter jag vet / är skräck och kärlek och ensamhet.”
Harmonin i Wides formspråk samverkar med förtvivlan, leda, sorg, kval, själsliga våndor. Visst, detta är stapelvaror i en romantiskt inredd fatabur, men de har substans redan hos den tjugoettåriga poet som debuterar med Nattmusik under tidigt 40-tal. Hon skriver klarsynt och dristigt redan här, men ändå är det med de senare samlingarna hon når fram till något både högre och bredare. Det är ett tilltal där det är oundvikligt att jämföra med Karin Boye, alltså inte bara med rimmen utan också i de känslor som frambärs: stolta, oförställda, med en självsäkerhet som balanserar på en knivsudd. Båda var dessutom lärare.
Att det i de första samlingarna finns översättningar av bland annat Rilke och Shelley förvånar inte (så var kutym, och även Boye avslutade flera av sina böcker med översättningar), men säger också något om anspråken, att här har vi att göra med en poet med ambitioner. Hon skriver om skräcken i att inte vara älskad, med en typ av visshet som anländer endast till de riktigt unga. Det är en slags anad kunskap, en erinring som är skuggad av osäkerhet, ett ofullbordat tvivel. Wide gläntar på de stora mysterierna och de stora frågorna, och det gör vi ju – tills vi stelnar, blir tråkiga, och börjar fundera på mindre betydande saker.
Endast i antydningar finns det en uttrycklig erotisk längtan. Hos Wide är månen ”kysk som en vit oblat”, men i en dikt om Danae, som befinner sig under Zeus guldregn (öppet för tolkningar), finns något mer uttalat. Det finns en större rymd som hon söker sig mot, en större omfamning. I dikterna finns en dragning mot ljus, hur mycket mörker hon än frambesvärjer. Med hjälp av speglingar och repetitioner uppstår ett budskap som livnär sig på hopp, hur besvärliga tidenderna än framstår som. Så speglas dubbleringen av raden ”Inte löften men möjligheter” i en senare dikt i samma samling (Dikter i juli från 1955): ”Inte trium men nåd.” Det är ett sympatiskt blygsamt meddelande.
Jag läser dikterna som böner, som besvärjelser, som en försvarsskrift mot en orättvis värld. Det kunde uppfattas nedlåtande eller inskränkande att ge dem en meditativ funktion, men då förminskar man värdet av den kontemplation som går inåt. Då skapar hon åt bristen på tillhörighet en stark struktur, en användbar och lämplig form åt sitt innehåll även när hon överger den bundna versen. I de senare böckerna finns närvaron av något förlorat, något som alltid finns i hennes närhet, fast det är borta, alldeles försvunnet. I samlingen Broar finns också en märklig långdikt där tvivlet blir mer villkorslöst, ärligare och rakare. Bron är också en bärande metafor för kontakt, och har fyllt liknande syften för Pia Tafdfup (samlingen Sekundernes bro) och Franz Kafka (novellen ”Bron”). Bron ger förutsättningarna för möten, men förstärker också avståndet mellan människor.
I andra dikter tar naturen till sina starkaste uttryck. Detta framhäver kopplingen till de romantiska ambitionerna. Wide lånar sagans och visans enkelhet, och tillför en koppling till den delade oron som länkar samman människoöden. Hon kan nyttja enkla och utslitna bilder, såsom hjärtat, men förvalta det till en helt originell poetik i slutstrofen till den dikt som gett samlingen sitt namn:
Och vad mäktar ett ensamt hjärta
med sin hopplöst naiva,
hopplöst vaga protest:
men mörkret är mitt, men mörkret är mitt,
vem vänder i ljus mitt mörker?
Det finns också något formelartat i hennes tilltal. I titeldikten från den avslutande samlingen Den saliga osäkerheten går hon i dialog med Ekelöfs berömda ramsa från Strountes, med sina variationer på ”den gamla vanliga skalligheten” (”den gamla skamliga vanligheten” etc). Hos Wide utmynnar det i: ”Allt detta låter väl säga sig. / Men aldrig: den säkra saligheten. / Och aldrig: den saliga säkerheten.” Hon har en mer seriös framtoning, men gemensamt med Ekelöf har hon det tydligt artikulerade ”nejet”.
Hon godtar de skärvor livet beströr ens väg med. I de efterlämnade dikterna, med den löftesrika titeln Sedan kan allting hända, blir tilltalet mer direkt. Dessa dikter, som ibland liknar utkast, vågar mer, har en generellt lägre insats, och blir därför mer omedelbara. De blir också mer vertikala i sin riktning, mindre intresserade av bredd och mer av djup – där de sträcker sina tentakler mot de innerligaste känslorna.
Det är rastlöst skrivna dikter, där det korta och stundtals fragmentariska formatet söker mer handfasta möjligheter. De får därmed ett mer unikt genomslag, och är inordnade i olika sektioner, till exempel ett knippe språkkritiska dikter under rubriken ”Nu störtar orden”. Det är många av dikterna i denna generösa bok som är häpnadsväckande bra, kanske just därför att de är kvar i sitt ofullständiga skick, på väg mot någonting storartat. I stället för att citera något ur det dussintal som jag febrilt har markerat, se bara hur upphöjt enkelt en enskild dikt ter sig:
Kom, du,
du som ensam har vetat.
Kom närmare, varmare.
Och var inte rädd för min rädsla.
Jag vet att jag borde orka.
Vi alla borde ju orka.
Vi borde stå raka och fria,
vi borde lyfta och bära,
vi borde orka och mäkta,
vi borde, vi borde, vi borde –
Du vet ju att jag inte orkar.
Du vet det. Du vet det, ännu.
Var inte rädd för min rädsla.
Kom närmare, varmare.
I de här efterlämnade dikterna blir hennes Gud är ett nästan, där sökandet pendlar mellan det uppbyggliga och det destruktiva. Man får nöja sig med ovissheten. En annan pendling går mellan ärlighet och ironi, mellan förtroendet för orden och misstron mot vad de uträttar. Insiktsfullt och klarsynt skriver hon om sin gudsbesatthet. De här dikterna är modigare och ärligare, i sina redovisningar av ett liv i ett utanför, som utmynnar i sjukdom och död, som behandlas utan gnäll men med desto mer av inviter till ett uthärdande.
Allra sist i boken med de efterlämnade dikterna finns en kort prosatext, tydligen skriven bokstavligen på tröskeln till döden. Så blir hennes flitiga omnämnande av trösklar i dikterna konkretiserat, i en text som är skriven i tacksamhet och eufori, i en ödmjukhet som bildar en trygg bakgrund till den mest slutgiltig av otryggheter. Denna text är en justering av ens brister, full av en otidsenlig tillförsikt – en text som lyser av sin värme och medkänsla med allt mänskligt.
Till böckerna hör suveräna introduktioner och ambitiösa efterord signerade Dick Claésson. Till detta kan tilläggas att Litteraturbanken har en fin utställning om Wide, samt att de sex diktsamlingarna kunnat läsas digitalt sedan 2017. I för- och efterorden blir Wide en exponent mindre för linje och utveckling, och mer för en rörelse, ett tillstånd. Han placerar henne i en göteborgsk kontext, och kallar henne träffande för just ”tröskelvarelsen”. Ja: där befann hon sig, sökande tillhörighet, gemenskap, aldrig riktigt inne i värmen. Förrän nu, med dessa ypperliga böcker, som äntligen ger henne en rättmätig plats i vår litteraturhistorias centralaste rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.