Klas Katt får ett uppdrag, Gunnar Lundkvist, Kartago

Jag står i tacksamhetsskuld till Joakim Pirinen, Lena Ackebo, Max Andersson, Joakim Lindengren och Charlie Christensen, för att de under mina kritiska år då jag var i 20-årsåldern gjorde min värld mer uthärdlig med serier som uppmuntrade en mer tillåtande syn på tillvaron. Jag står i lika stor tacksamhetsskuld till skaparna av karaktärerna Åke Jävel, Assar och Klas Katt: Lars Sjunnesson, Ulf Lundkvist och Gunnar Lundkvist. Inte enbart för att samtliga åtta gav världen en anarkistisk dimension, utan också för att de normaliserade psykisk ohälsa och visade att it’s okay to be sad.  

 

Gunnar Lundkvists Klas Katt lever lyckligtvis än, i det nyutkomna albumet Klas Katt får  ett uppdrag, som blir en kär återkomst för ett gammalt fan. Här har han i de nya bistrare tiderna tvingats börja försörja sig som privatdetektiv och utrotare av skadedjur. Uppdrag han sköter med klassiskt neutral uppsyn.  

 

Storyn lånar från hårdkokta deckare som Hammett och Chandler, om än damerna är mindre fatala här. Till mottagningen kommer bekantingen Olle Ångest, med en försvunnen mamma, Elsa Ångest. En berättelse om såriga familjerelationer, skör vänskap och misslyckanden av olika slag vidtar. Det är också en samtidskommentar kring samhällskontraktens upplösning, om hemlöshet och känslokall byråkrati och dito psykiatri.

 

Liksom i film noir-genren är atmosfären mörk och dyster, och storyn rör sig mot de pessimistiska utgångarna. Lundkvists bakgrunder är vassa, och taggarna accentueras när det blir konflikter. Humorn är också vasst socialrealistisk. När den obligatoriska tipsaren hämtad från samhällets skummare kretsar får lite stålar av Klas försöker han varna med uppmaningen att inte köpa knark för alla pengarna, och får svaret: ”Varför inte det?” Så skulle replikväxlingen aldrig lyda i en tv-deckare eller Beckfilm, då det finns i svensk fiktions DNA att uppfostra sin publik.  

 

Denna åkomma lider Lundkvist lyckligtvis inte av – inte heller ställer han upp på rådande konsensus om inneboende godhet hos alla svenska människor. Här finns insmugna bon mots som förgyller den gråbleka stämningen. Att Olles son Åke säger ”Du har ingen medkänsla” samtidigt som han ger Klas en smäll är en obetalbart fyndig kommentar till den ironi som hotar all besvikelse. Eller när en sejour på psyket leder till ett läkarbesök för Olle, som försöker säga att han mår bra nu, och läkaren krasst konstaterar: ”Det är väl ingen som mår bra”.

 

Sådana stunder livar upp, i denna pålitligt mörka filosofiska story. Så dyker också ett schysst järnrör upp, och det är svårt att inte se det som en hälsning till Pirinens Socker-Conny. Så sluts inte cirkeln riktigt, men den fortsätter leva, denna svenska serietradition som var så värdefull och viktig för mig i min spröda och sårbara ungdom. Det är milt sagt lika välkommet och nödvändigt att fortsätta ta del av dess starkaste företrädare.