Sidor

10 nov. 2020

Husfrid, Sonja Åkesson, Nirstedt/Litteratur

1963 dog Sylvia Plath, efter att ha skrivit sitt livs dikter under sitt sista halvår. Samma år utkom Sonja Åkessons fjärde diktsamling Husfrid. Ett genombrott – för henne, och för den svenska poesin. Så vad är likheten med Plath?

 

Med sina sista dikter skulle Plath befria sig från sitt anpassade idiom, och röra sig mot ett mer ohyfsat språk, liksom en vildare och mer burdus tematik. Vardagens vedermödor filtrerade genom ett glödgat temperament. Åkesson har också vardagen i sikte med sina dikter, och nöjer sig inte med att vara väluppfostrat ifrågasättande, utan begår i sin mest kända dikt ”Äktenskapsfrågan” uppkäftig och ursinnig revolt mot rådande ideal. Man kan säga mycket om den här dikten – stillsam är den inte.  

 


”Äktenskapsfrågan” är den ena av dikterna i den här samlingen som med rätta blivit klassisk. Den andra är ”Självbiografi”, som är en direkt replik på en dikt av Lawrence Ferlinghetti (ett inflytande som i sin tur förlängts av Thåström i ”Kort biografi med testamente”, som indirekt anspelar på förlagorna). Denna dikt uppehåller sig Elisabeth Friis vid i sitt förord, som därmed och relevant nog mest handlar om potatis.   

 

Det åkessonska tilltalet är humoristiskt, ja, men också en smula daterat. Det är vådan med att röra sig med ett så utpräglat talspråk: det åldras kvickt. Mer än det skojfriska domineras tilltalet av det smärtfyllda – men också av nyfikenhet, och en slags naiv förundran inför världen. Det är ett bildspråk som uppvaktar katakresen, ni vet: ”skulpturer av kött och drömmar”. I vanliga fall anses det nog vara ett misslyckande, men hos Åkesson blir det spännande och originellt.

 

Det är svårt att veta hur mycket som är en uttänkt strategi, alltså hur angelägen Åkesson är att bli läst och därmed anpassar sitt språk till att bli så här inbjudande, och hur mycket som är viljan att uttrycka sig på sina egna villkor. På ett ytligt plan sysslar hon med att registrera och beskriva tillvaron, men i själva verket visar hon kopplingar, och presenterar en absurd värld (där man kan råka bli bortglömd i torkhuven hos frissan).

 

Om språket är en aning föråldrat är tematiken fortfarande hyperaktuell. Det slängigt nonchalanta blir en medveten del av insatsen, med spontana utrop som ”Och det må ju vara hänt” och ”som det visst brukar heta”. Det här brukar vara en stötesten hos många författare, men det fungerar för Åkesson för att hon är så orädd. Så skriver hon på ett sätt som frigör något senare bundsförvanter som Kristina Lugn och Bodil Malmsten, och man kan ju sörja att så få vågar vara så här fräcka och direkta i sina dikter.

 

Återväxten är svag, för nog saknas den här typen av radikalt formulerad politisk dikt i samtiden, alltså dikt som vågar vara fräckt bevandrad i muntlighet. Visst fattar jag att man lär sig läsa och skriva på författarutbildningar, men om man kan få för sig att sakna något i den litterära samtiden är det ju den typ av självständighet som Åkesson förevisar. Hon är minst av allt intresserad av den typ av förfining som blivit närmast allenarådande (Bella Batistini är ett fint undantag).

                                                                                                                                  

I Husfrid är en av höjdpunkterna rolldikterna, där Åkesson excellerar i bittert märgfulla monologer. Pidginsvenskan i ”Äktenskapsfrågan” får den att bli lika bra som Anna Maria Lenngrens raljant spydiga 1700-talsdikt ”Några ord till min K. dotter”. En annan är den iskalla begravningsdikten ”Församling”, som prydligt katalogiserar gästerna när en död kvinna begravs: ”Fadern som tror att hon är en ängel. / Modern som tror att hon sover. / Svärfar som särskilt minns hennes ben. / Svärmor som minns alla oförrätter.”

 

Men inget kan överträffa ”Äktenskapsfrågan” och ”Självbiografi”, två av de mest uthålligaste dikterna från 60-talet. Genom att fortsätta vara sur och förbannad blir Sonja Åkesson en förebild för oss alla. I ”Självbiografi” kan hon också visa vad som är själva premissen för att vara svensk: att vara avskärmad. Det är en summering som är lika fyndig som sorglig: ”jag led / inte tillräckligt.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.