Nox, Anne Carson, New Directions

Nox är det latinska ordet för natt. Nox är också titeln på den kanadensiska poeten Anne Carsons mest spännande och gränsöverskridande bok. Det är en elegi över den döda brodern Michael. Det är i år tjugo år sedan han dog, hux flux, och tio år sedan hennes bok utkom. Hon fyllde dessutom 70 år i somras.

 

Nox är en låda. Inuti ligger boken, där sidorna ligger vikta så att boken liknar ett dragspel, där man följer förloppet genom trycket på ena sidan medan den andra sidan bildar ett helt blankt följe, kanske för att bilda en kontrast till det nattsvarta innehållet. Där finns kanske inte lika mycket den sammanhängande historien om brodern som ett förtvivlat försök att lappa ihop något som gått sönder.   

 

På omslaget den skyddslösa lilla pojken i dykarglasögon och badbyxor, stirrande rätt på fotografen. Är han inte sinnebilden för oss alla: så ofattbart hjälplösa inför allt som livet ställer oss inför? Carson beskriver honom som, i avsaknad av bättre ord, en vinddriven ande, som flyr hemlandet 1978 när han hotas av en fängelsedom. Drogberoende och eländig hamnar han i Europa. År 2000, tre år efter att deras mamma dött, får Carson beskedet från hans änka att Michael dött för två veckor sedan, i Köpenhamn: ”a surprise to me”, konstaterar hon lakoniskt.

 

Liksom Carsons övriga böcker är det blandformen hon verkar i, även i denna hennes överlägset mest personliga och privata bok. Det är essä, poesi, dagbok, översättning, filologi, kollage, faksimil med urklippta fragment och foton, vykort, teckningar, handskrivna lappar och fasttejpade små notiser. Bland alla vykorten sända till mamman hittar poeten ett enda brev från åren i Europa. Carson visar hur historia och elegi är besläktade begrepp. Här blir fakta något att hålla fast vid, en sorgemekanik.

 

Men vänta nu. Carson må kallas cerebral om man betonar hennes gärning som professor i antikens Grekland, men hon kombinerar lärdomen med frivolitet. Så här: hon skriver med känsla. Kanske aldrig annars än i denna personliga bok om broderns död, där varje sida, varje uppslag, är sorgsolkat. Hon förenar skönhet och känsla utifrån Keats formel: ”Beauty is truth, truth beauty”. Keats är ju också hennes modell i boken Makens skönhet, ännu en mystisk installation i detta ständigt utvecklande författarskap.

 

Som bokens centrum ligger Carsons engelska översättning av Catullus dikt 101, som handlar om poetens döda bror. Den finns översatt till svenska av Gunnar Harding och Tore Jansson (ur Dikter om kärlek och hat, 2007):

 

Långt bort till främmande land och långt över haven jag färdats.

    Slutligen kom jag hit, älskade broder, till dig

för att förära åt dig de gåvor dödsriket kräver

    och till ditt stumma stoft tala med gagnlösa ord,

eftersom ödet har tyckt dig själv ifrån mig, min broder.

    Ack, hur skamligt och grymt har du rövats från mig!

Tag dessa offergåvor emot, som fäderna bjöd oss att skänka,

    de är en offergärd, nedlagd i sorg vid din grav.

Mottag dem fruktade av de tårar din broder har gjutit.

    Gråtande tar jag av dig, broder, för evigt farväl.

 

Privat, ja, men Nox blir också exemplet på hur det mest privata görs allmängiltigt. Det enda som förenar oss människor är väl också sorgen. Den är den erfarenhet vi delar. Hela boken präglas av det pågående, det som fortsätter. Så uppfattar jag de många utläggningarna om glosor utifrån deras koppling till historien. Som tecknet ”&”, det som vi kallar ”et”, som blir ett ”och så vidare” (et cetera), som indikerar nattens oändlighet – den har verkligen inget slut. Sorgen saknar också ett slut. För att den är livet, och livet är sorg, och livet håller ju bara på, det bara fortgår, oavsett vad vi råkar ut för. Att vara vid liv betyder att sörja.

 

Det är en närgången bok, denna natt-antologi som samlar olika förhållningssätt till den katastrof vi måste hamna i, eftersom livet är vad det är. Carsons fragment uttrycker mer än långrandiga narrativ. Konst som är terapeutisk har sällan högt konstnärligt värde, men det här är en märkligt uttrycksfull bok, som ger insikter i det mänskliga. Det blir då en bok där försöket att foga samman en splittrad historia speglar en splittrad personlighet, brodern Michael som mer eller mindre försvann ur systern Annes liv när han flydde till Europa. Några få telefonsamtal, där inte mycket av värde sades.

 

För sorgen sliter oss itu. Det är en myt att den i slutändan kan laga oss, att det finns ”stadier” i bearbetningen där man kan röra sig från godtyckliga begrepp som ”förnekelse”, ”ilska”, ”förhandling”, ”depression”, för att så småningom utmynna i ”förlåtelse” eller ”acceptans”. Psykologin är otillräcklig för att fånga människan i hela hennes komplexitet. Bara människor utan fantasi kan förlåta dessa orättfärdiga villkor; livet är ett övergrepp.

 

Här finns flera gripande sekvenser, som när Carson återger hur mamman i köket skalar morötter, och varje gång hon hör en bil på vägen utanför hejdar hon sig – lika förgäves varje förbannade gång. För så är också livet: grymt, sadistiskt, orättvist. I första hand är Carsons bok poesi, i hennes sätt att bearbeta erfarenheterna, i metoden att koppla ihop exemplen: ”nox nihil donat nothing is night’s gift”, som en av formlerna lyder.

 

Med geniet Emilia Fogelklous ord: ”Natten lär en att fråga”. Förvisso, men det hopplösa är att natten aldrig lär ut några svar. Vi blir övergivna med djup under djupen, allt mer mörker att famla i. Natten lär oss mycket, det vet alla som haft sömnlösa perioder, men något natten inte lär oss är förhandlingen. Vi kan bara uppleva dess uppgivenhet.

 

Det vi lär oss av Carsons majestätiska elegi är också att döden inte är ett avbrott: den är en process. Som hon skriver i en av de lösryckta texterna: ”Always comforting to assume there is a secret behind what torments you.” Det blir ju en nyckel till förståelse av depressionen i mer allmänna termer.  

 

Detta projekt utmanar också vad en bok är, i dessa tider då många föredrar ljudboken eller e-boken. Men lycka till med den läsupplevelsen när vi har att göra med så här många olika parametrar, visuella och nästan taktila där spåren av tejp och häftapparat finns investerade på boksidan. Det är också något som händer med boken om man läser den så som avsikten är stipulerad: att släppa ned sidorna från en hög höjd så att dragspelet vecklas ut. Denna bok – detta konstverk – detta mirakel som kan få en att uthärda det överdjävliga livet.