Nio dikter om Amerika, Amy Lowell, översättning Alan Asaid, Pamphilus

Men hur små förlag finns det egentligen? Frågan aktualiseras av nytillskottet Pamphilus, en skriftserie med bas i Leipzig i Tyskland. Det rör sig om området chapbook eller pamflett, och Alan Asaid verkar vara spindeln i nätet – så står han för en handfull av den originallyrik som utges (mer om det senare), och har också översatt det tunna häftet Nio dikter om Amerika, av Amy Lowell.  

 

Hon var modernistisk poet, en av de mest tongivande kan man med fog hävda så här i efterhand. Hon skriver också en typiskt amerikansk dikt, på så sätt att den är resonerande, mångordig, och med ett talspråkligt tonfall. Titeln är välfunnen, med sina vaga associationer framåt till kanske Allen Ginsbergs ”America”, eller bakåt till kanske Walt Whitmans ”I Hear America Singing”. Whitman är en poet som Lowell nämner explicit, och hon gör det i samma andetag som hon inbjuder Shakespeare och Keats, med en metod som liknar hur Bob Dylan gör ibland: det vill säga, omger sig med dem, gör dem till sina jämlikar, och samtalspartners.

 

Det är charmigt, och detta lilla smakprov på Lowell ger faktiskt mersmak. Referenser till Whitman kan vara både explicit, som nyss nämndes, och implicit, i ett flitigt omnämnande av syrener, med sin association till dennes beryktade ”When Lilacs Last in the Dooryard Bloom’d”.

 

Tilltalet är både bildat och reserverat. I en av dikterna, ”I kongressbiblioteket”, finns en slags programförklaring: ”Här är Amerika, / denna vidsträckta, röriga skönhet, / denna grälla, snabba, rastlösa prakt, / mäktig, överväldigande, rå, av alla former, / som alstrar majestät ur ymnighet, / räds ingen brist på samklang, / storslagen i sin djärvhet” – och så vidare, för Lowells meningsbyggnad främjar det expansiva.

 

Den amerikanska poesin är en hållbar och slitstark tradition, och det är nöjsamt att läsa så starka dikter som dessa av Lowell. De sätter också en relief till några poeter från vår samtid, som till exempel förlaget Rámus varit flitiga att översätta de senaste åren, namn som Louise Glück, Natalie Diaz, Carolyn Forché och Jen Bervin. Spåren går definitiv bakåt mot Lowell.

 

Hon skriver om typiskt amerikanska motiv, och det kan tyckas att nio relativt korta dikter är otillräckligt. Man får ändå ta del av en provkarta över hennes stil, som är livfull, energisk och rentav något så sällsynt som – vital. Det är en smått karnevalistisk stil, som på ett anakronistiskt vis känns influerat av Bob Dylan.