Lycksalighetens ö I och II, P.D.A. Atterbom, Nirstedt/Litteratur

Häromveckan skulle jag vikariera åt en kollega och dela ut ett häfte om den svenska litteraturen. Där stod det att P.D.A. Atterboms Lycksalighetens ö inte är särskilt läst i vår tid. Jag erinrar mig Göran Häggs raljant stränga dom i sitt översiktsverk Den svenska litteraturhistorien från 1996 att ”[d]en har till litteraturhistorikernas förvåning aldrig funnit frivilliga läsare”.

 

Ändå ges Atterbom ett slags försvarstal av Horace Engdhal i Den romantiska texten från 1986, med sin fina karakteristik av dynamiken mellan olika stilar, där företräde kan ges åt ett råare och mer robust tilltal: ”Där finns avsiktliga, ibland rätt drastiska konfrontationer med andra uttryckssätt. På det viset det fysiska talet i beröring med ett språkbruk, som representerar en mer jordnära världsåskådning, ord som talas från en ’låg’ position utanför inbillningens höga rymd.”

 

När jag till min häpnad finner att jag inte heller har läst den längre versionen säger det kanske något mer om Atterboms dramatiska dikt än om mig, även om det är med skammens måttliga rodnad jag tar del av den, tillgängliggjord i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek. Otto Fischers initierade förord uppehåller sig också en del vid dess läsbarhet eller brist på densamma.

 

Atterbom gav ut verket i två delar, 1824 och 1827, och reviderade den starkt i en nyutgåva som kom ut året innan han dog 1855. Det är ett främmande stilideal, men det är bara att acceptera det – om man tar sig an den här dikten utan förkunskaper kommer man nog att stöta på motstånd, tycka att det är lite löjligt formulerat.

 

Däremot är hans utopi om skönheten fortfarande helt rimlig, för att inte säga allt mer gångbar, i takt med att världen blir allt mer medioker. Handlingen: nittonåringen Astolf lever i bistra Norden, ska gifta sig med Svanhvit, men hamnar genom Västanvindens försorg i stället på ön som i dikten går under namnet ”Lycksalighetens ö”, där han träffar drottningen Felicia och ömsesidig kärlek uppstår. Efter tre hundra år får han återvända till sitt jordiska liv, där tomheten ter sig ännu mer bister.

 

Så: en sång om idyllen, det är ju per automatik tråkigt? Ja och nej. I korthet lyder Atterboms programförklaring att vår värld bara är en ynklig kompensation för det paradis som finns att eftersträva, främst i tanken eller i det efterjordiska. Fantasin övertrumfar verkligheten, förenklat sagt. I hans världsbild är det också lika nära till harm och qval som till sällhet och glädje.

 

Det börjar med en björnjakt, och sedan kan olika trådar läggas ut. Det handlar om kärleken, om svartsjukan, ja, men också om naturen, som Atterbom likt majoriteten av svenska poeter med visst fog kan sägas bryr sig mer om än om människor, och om idealtillstånd. Ja, vad är lycka? Romantikerna har väl generellt ett ängsligt förhållande till det som kan infrias. Med Atterboms något självironiska ord: ”När voro skalder annat, än phantaster?” Då ges repliker åt vinden, åt gnomerna, åt solstrimmorna och sparvarna, åt bergen och träden, och så vidare.

 

Det abstrakta riskerar att bli abstrust, när Atterbom laddar med allt mer högtflygande idéer, och det är en svårgripbar idévärld som byggs på höjden. Liksom Shelley har Atterbom många antagonister som inte trivs i den eteriska värld som dikterna slutligen landar i. Samma år som som del I utkom dog Lord Byron, och det här är ett slags läsdrama i samma anda som just Shelley och Byron gärna ägnade sig åt: är det dikt, sagospel, äventyr, dramatik? Det rör sig om en mångskiftande genre, som här rör sig sävligt fram genom en historia som till stor del må sakna yttre dramatik, men inte vackra stunder.  

 

En sådan är definitivt Astolfs kärleksförklaring till Felicia. Här träder Atterbom en för svensk litteratur relativt ny mark:

 

                      Af nya känslors aning ljuft förvånad,

                      En dubbel sol i hennes ögon log;

                      Och skiret, månans likt, sin silverspånad

                      Kring barmens himmel under suckar drog.

                      Hur säll var slöjan, som i smygsam trånad

                      Sin purpursky kring hals och skullra slog!

                      Hur sällt det golf, som vestanlätt hon rörde,

                      Hvart hon i dans de späda fötter förde!

 

Några av de långa monologerna kan bli föreläsande och didaktiska, men det är en underskattning att kalla den odelat idyllisk eller jolmig. Det finns ett mörkare temperament, som när Felicia retas med Astolf när de träffas och han frågar efter hennes namn, och hon med sitt emfatiskt kursiverade svar förebådar Poes dikt om korpen: ”Jag heter Aldrig-mer!” Eller när hon senare står för verkets cyniska bokslut: ”kärlekens triumf är, – att förlora!” I del II får hon också flera tillfällen att uttrycka den kärleksformel som romantiken omfattar, den som kräver mycket men förväntar sig lite: ”Man älskar blott, hvad oinskränkt man älskar!”

 

Astolf blir också en något mer melankolisk hjälte allt eftersom, grubblande och dyster till sinnet. Omgivningen fylls av andar som ibland görs till troll, i en helt förtrollad värld som det då kan kännas som något att längta efter. Det är kanske så att de mer problemfyllda genierna Almqvist och Stagnelius har mer att ge eftervärlden än den till synes lättsamma Atterbom – likaså domineras ju den engelska romantiken av de mörka, vingklippta änglarna Shelley och Coleridge. Den unga kraften hos Atterbom är något mindre solkad, något som ändå inte hindrar oss att upptäcka en substantiell människa träda fram genom orddimmorna: ”Och jag . . . o Gud! är jag väl mindre ensam? / Min saknad är jag; men hvem är min tröst?”.

 

Det är mycket som känns igen från tidsepokens rekvisita, men också en del har lånats in från upplysningen, även om Atterbom räds att bli för upplyst. Ambivalensen tecknas fint i en replik från en av de många bifigurerna: ”Fastän flamman / Bränner dig ej, när än gnista hon är, / Kom ej den glödande askan för när! / Vådligt är allt, som förborgas.” Det är en ambivalens som ständigt är närvarande och som är grundligt investerad i verket, och som visar att den idylliska estetiken vilar på ett önsketänkande. Utopier finns ju bara för att vi inte ska gå under, men om vi skulle nå fram till dem gick vi under ännu mer olyckliga. Därför kraschlandar Atterbom ibland i cynismer, och Lycksalighetens ö blir bland annat därför bättre än sitt rykte, som kanske i för hög grad vilar på fördomar och den rundgång som herrar som Hägg planterat om det, byggt på ofullständig läsning.

 

Visst kan man säga att Atterboms stora verk har ett historiskt värde, men det ska väl inte enbart läsa på dessa meriter. Att han banade väg för de något yngre storheterna Stagnelis och Almqvist är kanske inte heller helt rättvisande, då den ene redan var död när Lycksalighetens ö började utkomma, och den andre redan hade slagit in på delvis nya, mer sinistra banor som författare.