Vissa magiska handlingar, Alice Notley, översättning Marie Silkeberg, Modernista

Ett omdöme från poeten Lyn Hejinian: ”Ingen bok av Alice Notley är mindre än magnifik”, och det tar jag gärna fasta på. Vissa magiska handlingar är den första av Notleys diktsamlingar som översätts till svenska – tack vare Marie Silkeberg – och den är verkligen magnifik – för att inte säga, magisk. Det rör sig om en poesi som är sublim, som vågar vara storslagen, och som vågar uppvakta ”skönheten” utan att det blir löjligt eller preciöst.

En storslagen bok är det, denna diktsamling från 2016, och som har som sin utgångspunkt en värld som ställs inför svåra utmaningar. Det blir ett år av magiskt skrivande, med en poet som prompt erkänner: ”magi, den enda / kraft jag erkänner”. Här finns ett expansivt diktjag som kunde påminna om Walt Whitmans kosmiska position. Förvisso. Men det är också utifrån en helt suverän position Notley meddelar sig. I ett diktjag som inte splittras i olika röster, även om det är en polyfon bok, med många olika röster. Inte enbart i den långa dikten med detta namn, ”RÖSTER”. Det mångstämmiga finns även i den föregående dikten ”Jag gick dit ner”, som är en höjdpunkt i denna annars jämna samling.

Att säga att dikt är politisk är en kliché. Notleys dikt angriper ett politiskt sammanhang på ett konventionellt sätt, med mångordighet, berättande. Men också, i en av samlingens senare dikter, ett fragmenterat skrivsätt, där orden sprids över sidan, på ett igenkännbart modernistiskt mönster. Sådant man accepterar – för det är poesi. Det som brukar kallas den frihet som denna texttyp tillåter.

Så skapas en förväntan för vad poesin kan innehålla, i Notleys ambitiösa poetiska programförklaring: ”jag sjunger för att upptäcka rymdens råa / gränslöshet och förena mig med den.” Den är ambitiös, hennes dikt, och nöjer sig – likt Whitmans – förrän du hejdar dig och bekräftar dess existens. Här finns en förtröstan i vad poesin kan åstadkomma. Ibland blir den också naiv, men det utopiska ska inte fördömas. 2016 var ett svårt år för det USA som Notley apostroferar, med en politisk turbulens som resulterade i den exempellöst usle representanten för nationens högsta ämbete, och nu 2020 när den anländer på svenska är det ytterligare ett svårt år för världen.

Det finns ett önsketänkande, en längtan efter poesins besvärjande funktion. Det manifesteras i den trygghet som ramsan kan uppbåda, i sina bästa stunder. Till det nya politiska landskapet läggs de privata vedermödorna i relief mot de strukturella orättvisorna. Notley skriver en dikt där de egna erfarenheterna samspelar med kollektivets, där definitionen av samhället är inkluderande.

De smått absurda rolldikterna bidrar till det polyfona intrycket. Undantagsvis finns ett vi, men oftast är det olika jag som talar. Några återkommande troper är drömmen, döden, representation, kriget, makten: allt det som angår oss. Det är skrivet i opposition, i den kritiska blickens föreslående aktiva åtgärder. Vad allt utmynnar i är kärlek:

Vi lämnar köpmännens ynkliga lättrogenhet, träder in i beröringen

av artikulerandets krafts flytande diamanter. Det är din mun

som blir kysst, som kysser det som tidigare ansetts vara livegnas oordning.

Vi är allt som finns, oklassificerade och hela, rörelse av ogrumlad mildhet.

Varenda en är vi jämlika; utan en stjärna som ödesbestämmer oss är vi i våren.  

Det är en blick som registrerar den försvinnande världen, i ett tonfall som växlar mellan det elegiska och det ursinniga. Man kunde också säga: med den empatiska rösten. Det är ett skrivande som faktiskt inte ligger långt ifrån några av de mest inkännande svenska poeterna från de senaste decennierna, den sex år äldre Göran Sonnevi och den ett år yngre Lars Norén. Hos Notley kan det låta så här: ”Finns det ingen väg som tar mig utanför mig själv, om / utanför mig bara är mer av oss?”

Liksom sina svenska kolleger demonstrerar Notley emfatiskt vad poesin också kan vara, nämligen polemisk och filosofisk i samma anda, utan att göra avkall på något eller ge efter för frestelsen att förenkla. Hennes dikt är både krävande och lättläst. Hon visar också att dikt är en kommunicerande handling, att det är något som borde vara självklart och också det som gör hennes poesi till så storslagen, att den skapar förutsättningar att svepas med av något större. Är det religion? Det är magi, menar nog Notley, och det är svårt att inte hålla med: konsten har vi fått för att hjälpa oss stå ut med allt djävligt som livet skickar i vår väg.

Det är dikt som vill något, och det är ibland så enkelt: dikt blir bra när den investerar något, sätter något på spel, riskerar något, vågar något – till exempel, vara löjlig. Detta faktiska kriterium kan kallas ”äkthet”, men är också en fråga om liv eller död, på liv och död. I de här dikterna illustreras svårigheten att nå enighet, men de argumenterar implicit också för att det ska vara så. Det finns även självironiska inslag om kvinnors lidande.

Det är också en slags dikt som kanske inte uttryckligen rättfärdigar våld som en motståndshandling, men det finns övertygande exempel på tystnadens och passivitetens brister. Notleys dikt blir ett slags ontologiska snitt, som gestaltar den kunskap som genereras av att befinna sig inuti svaren. Då skapas förutsättningar för en dikt som lyckas vara både fokuserad och gränslös i sin ambition och spretar iväg utan att splittras. Det är en helt unik bok, och därmed ett exempel på poesins överlägsenhet. Vad en bok som den här åstadkommer: det svårfångade och möjligen lite vaga, att den ”går djupare”. Ett magiskt skrivande, som sagt var.

Tacksamt nog saknar utgåvan förklarande noter. Bra, för då kan man känna sig stolt att vara tillräckligt initierad i tarotkortleken för att på egen hand uppfatta vad begreppet ”två i svärd” betyder. Att denna ambitiösa diktsamling, där ett par av de enskilda dikterna är lika långa som en reguljär svensk diktsamling, nu finns på svenska är i sig en handling av viss magi. Marie Silkeberg är en skicklig översättare, även om en del ordval, som ”patronisera” och ”serieteckningsvarelse” skorrar lite falskt. Desto mer rätt träffar hon i ordvalet ”besynnerlig” som en fyraårings favoritord, och generellt är det en ynnest att läsa det personliga idiomet så här lyckosamt överfört.