När Kerstin Ekman skriver en bok om den
romerska antikens värld blir det lika lekfullt som lärorikt. Det är en
underhållande bok som kombinerar den skönlitterära författarens inlevelse och
fantasi med essäförfattarens sakliga uttrycksfullhet.
Det är en lika vanlig
som missvisande tanke, att det är så lätt att känna igen sig i antikens
idévärld. En av lockelserna med att studera antikens kultur är ju att den utgör
ett alternativ till samtiden, att dess värderingar skiljer sig från våra – att
det helt enkelt finns saker där att både imponeras av och förfasas över.
Kerstin Ekmans bok Tullias värld samlar hennes kunskap om epoken
den romerska republiken. Tullia är den älskade dottern till Cicero, bekant som
politiker och retoriker. I den här boken är hon med Ekmans ord ”den sköra
tråden” som håller ihop en koncis och saklig berättelse om tidsepoken. Den som
förväntat sig en regelrätt biografi eller ett porträtt i romanform får leta
annorstädes.
Med den sköra
tråden som hjälpmedel tecknar så Ekman bilden av en värld som hon själv ofta
finner svårbegriplig, då den innehåller människooffer och en tro på gudar.
Också kvinnosynen kan vara svårsmält. Vill man lära sig något om de kvinnor som
levde på den tiden får man nöja sig med att läsa vad de manliga författarna skriver
om dem.
Därför är
materialet om Tullia tunt, men Ekman låter sig inte nedslås. I stället blir
hennes bok en rundvandring i det vardagliga livet, så som det kunde ha tett sig
för någon som just Tullia. Då visar det sig att det finns mycket att hämta i
hur kvinnor generellt beskrivits av de romerska författarna. Här fungerar Ekman
som en ciceron, som med väl valda citat belyser ämnet. Hur var det då att leva
som kvinna under den här tiden?
Ja, inte så mysigt,
enligt de källor som Ekman noggrant redovisar. Av allt att döma var det en
mansgrisig värld. Ekman kan inte låta bli att reservera några synnerligen vassa
pikar mot Svenska Akademien, bland annat när hon kallar Tullias tredje man för
”vivör”.
Det blir också en
självbiografisk studie, där Ekman berättar om sin egen bildning, utifrån några
minnen från latinundervisningen i gymnasiet. Generellt har hon ett prima minne
när hon återger anekdoter, och det är alltid nöjsamt att lyssna till hennes
hågkomster.
Underhållande är
det, kanske allra mest så tack vare att Ekman avstår från att docera. Det hon
vinner med denna metod är att hon tydligt visar varför bildning och kunskap är
så roligt – hennes sätt att förmedla allt detta är inspirerande och lärorikt.
Resultatet har
blivit en högst älskvärd bok. Det betyder inte att den är gullig eller
idylliserande. Hon skriver brutalt uppriktigt om en tidsepok som kunde vara
våldsam, och här saknas inte detaljerade skildringar av hur stadsmiljön såg ut
och luktade när mänskligt avfall dumpades framför fötterna på invånarna.
Som helhet blir
bilden av Tullia rätt diffus, men det gör inget då vi i gengäld serveras så
mycket av en tidigare förbisedd kvinnohistoria. Kerstin Ekman belyser så många
andra kvinnor i sin framställning att det ändå blir en oförglömlig
historielektion.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 16/5 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.