Coeur de lion, Ariana Reines, översättning Sami Aidi, it-lit

Ariana Reines är poet, lärare och performancekonstnär. 2007 gav hon ut diktsamlingen Coeur de lion, som nu finns i svensk översättning av Sami Aidi. Titeln syftar på Rikard Lejonhjärta, som får en kort biografisk presentation i en av dikterna. Hint: den är inte insmickrande.

Det är en dikt om judiskhet, om häxerier, om blod, sex, Nabokov, internet, YouTube, elixir och extas – samt avtändningen och abstinensen. Det är ett kärleksbrev med vassa kanter, ett relationsdrama om ”Ariana” (jag) och ”Jake” (du), där Reines problematiserar de olika rollerna, med ”jag” och ”du” som osäkra identiteter. Eller så här: det autofiktiva spindelnätet ska vara lika hållfast som det är osynligt, så att naiva läsare ska snärjas där.

Reines pendlar mellan autentiska känslor och falskt låtsande. Hon är skoningslös både mot sig själv och mot sin omgivning. Det är också en berättelse om konsten, där hon redovisar erfarenheter från konstvärlden. Hint: dessa är inte insmickrande. Hennes slutsatser ter sig tidlösa, ständigt aktuella när hon exponerar denna världs tillkortakommanden: ”Jag blev aldrig bra på / Att anlägga den verkligt samtida / Skönhetens tomma uttryck.”

Autenticitet är ett vanskligt begrepp, men Reines arbetar hårt med att hålla upp en oputsad fasad, något som visar sig vara en gynnsam strategi – kanske än mer nu än 2007, nu när vi välsignats med horder av influencers, som inte gör annat än putsar fram sitt varumärkes fasad. Det finns i hennes tilltal en streetsmartness som svenska poeter inte ens bryr sig om att försöka sig på, eller kanske snarare håller sig för goda för. Reines är inte rädd att doppa sig i skiten, kort sagt.

Hon skriver i en malande ström, uppfylld av tvångstankar och minnen som smärtar. Hennes humor uppstår i uppriktighet, konsten att vara rättfram och – naken. Det är mycket sex i hennes skildring, detaljerat och grafiskt. Men det finns där en slags glimt av renhet – att allt som sker inte riktigt smutsas ned av pornografi eller objektifiering. Hon är ursinnig, men det blir ingen hämndskrift. Det beror inte på att hon skulle vara konflikträdd: det finns en uttalad konfrontativ ådra när hon tar sig an andra personer.

Konsten blir för Reines en spelplan för experiment. Det vi är rädda för annars kan vi ta oss an konstnärligt. Reines diktjag är genomskådande, kaxigt, fräckt, men främst modigt. Det skapas en pendling mellan grandios självbild och vanställt självförakt. I hennes idiom finns en störig rytm, förstärkt av överklivningar som skapar raviner mellan raderna. Det är en kantig rytm som gör dikterna svårlästa och besvärliga, men också fulla av en viss typ av insikt som inte görs så lättvindigt: ”hur ledsamt och svårt / Det var, och hur sällsynt det är, att framställa sig själv / Som verkligt fri, och inte bara som någon som reagerar / På ett förvirrat tillstånd av lust och rädsla.”

Kärleken blir i Reines tappning en kamp mellan handling och ord, där hon aldrig uppnår den talaktsteoretiska symbios som Austin förespråkade (och uppnådde? tillägger jag med ett dinglande anklagande frågetecken):

                                           När bestämmer du

                      Att du också pratar till

                      Litteraturen? Det är svårt

                      Att skilja kroppen från

                      Orden den ger ifrån sig.

                      Och skillnaden

                      Mellan vad som är skrivet

                      Och vad som verkar, utanför

                      Det skrivna, nästan som att bara vara.

Allt ligger nära, för nära, i det här minnesarbetet, och allt smärtar för mycket. Minnena har inte kristalliserats – känslan är ”okoagulerad” (ett ord Reines själv anlitar). De har inte hunnit uppnå det öde som oåterkalleligen drabbar minnen: att bli fiktion. Sålunda blir det här en helt genuin skildring, som inte ännu har omstöpts och förvrängts.  

Det är förnämligt att det kommer en översättning av denna strålande dikt nu, så här många år senare. Det skapas tillfällen till vissa anakronismer – en helt samtida översättare skulle nog inte ha valt glosan ”killgissa”. För oss svenska läsare, som ibland är mer än lovligt efterblivna, är det också skönt att veta vad författaren syftar på när hon nämner I Love Dick, något som vi 2007 förmodligen skulle funnit aningen förbryllande (den svenska översättningen kom ju inte förrän 2016).