Nu tillhör Johan
Jönson de mest omhuldade och uppburna svenska samtidspoeterna. Så var inte
fallet vid 2000-talets inledning. Man påminns av det genom Nirstedts
återutgivning av I krigsmaskinen, som
samlar de fem häften med minimal upplaga som gavs ut 2001-2002, efter att
Jönson efter ett par böcker på Norstedts i början av 90-talet hamnat i
periferin.
Dessa böcker –
denna bok – utgör då ett nästan 500-sidigt dokument som genast tar oss rakt in
i den estetik som skulle bli den här poetens signum några år senare. Som tidsdokument
är det onekligen hyperintressant att läsa något som i efterhand visar sig bli en
helt avgörande inblick i detta pågående skrivande.
I förordet betonar
Jörgen Gassilewski något som är så uppenbart att vi nästan glömt bort det eller
i alla fall inte tillräckligt betonat: hur Jönson använder sig själv, sina
erfarenheter och sin kropp i sin poesi. Men också om hur teaterns
verkningsmedel fungerar som en förklarande modell – det vill säga, hur det
finns ett samspel mellan det egna jaget och andra jag, andra röster, andra
erfarenheter, som tar plats i dikten och sätter det egna jaget ur spel, i
rolldikter, i queera alternativ till den egna rösten.
Det går att läsa de
här fem kortare böckerna som ouvertyren eller upptrappningen till de betydligt mer
omfattande verk som skulle anlända. Det rör sig här om fem separata men
sammankopplade verk: Nod noll, Minnen av kroppar i rörelse och vila, Karma inertia, Transvektor, samt Aggregat
som muterar. Mycket av det vi nu känner igen som typiskt Johan Jönsonskt
finns redan här – den aggressiva balansgången mellan våld och sexualitet, mellan
teori och praktik (kort sagt: Hegel och skit), råddandet med skitlivet och
skitjobbet, hatet mot borgare, själväcklet och referenserna till den egna
fetmakroppen, självmedicineringen, och överskridandet av gränserna mellan
fantasi och verklighet, mellan tabu och tillåtet.
Redan i början
etableras också loopen som en bärande trop. Jönsons diktjag är ibland av
kosmiskt snitt, som en Walt Whitman infekterad av negativistisk i stället för
positivistisk styrka. En ”Song of Myself” som vänder ryggen åt allt. Kosmisk,
men också privat. Äckel och skam dominerar. Ja, han skriver drastiskt och
citatvänligt, i en stil där slagorden är så hårda att man förvånas över att de
inte plockats upp av aktiva politiker. Eller säg så här: när sa en svensk
politiker något lika slagfärdigt som det här: ”Pessimism är en lyx / för de
rika.”
Vad som också blir
tydigt nu är hur konsekvent Jönsons projekt är, när det går att redan här spåra
de linjer som senare ska plöjas så hårt in i verk som Efter arbetsschema (2008) och egentligen allt som har följt på den.
Här visar det sig att han har valt förnedringen i att vara vid liv. ”Jag lever
bara när jag skriver”, formulerar han i ett credo före Knausgård skulle
åstadkomma något liknande med sina Min
kamp-böcker, som Jönson föregriper.
Om de fem böckerna
ska kort summeras får det väl bli så här: Nod
noll rör sig mot den absoluta nollpunkten, den religiöst mystiska
positionen av Intet. Minnen av kroppar i
rörelse och vila erbjuder 118 korta textsnuttar som börjar i självbiografin
och utmynnar i allt mer groteska våldsfantasier, där det ibland är oklart om de
tabun som överskrids befinner sig enbart i fantasin. Karma inertia består av intervju med ett jag som har genomskådat
all uselhet, där cynismen blir den enda värdiga trösten mot den förljugna
verkligheten. Transvektor liknar den
sene Jönson stilmässigt, i självhatet som sprids i olika riktningar, allra mest
mot det orättvisa samhället, mot individen, mot kulturen – alla lika delaktiga
i det falskspel som pågår. Aggregat som
muterar slutligen tar vid som en övergång till de böcker som då – 2002 –
ännu är oskrivna, och breder väg för det nödvändiga projekt som är på väg.
Där, i denna sista
bok i denna installation, finns också något som liknar en författarskapets
urscen:
Jag lever bara här. Jag
befinner mig i skyddsrummet. Allt
annat är ren rutin. En
meningslös maskin. Här kan jag
utplåna det jag önskar.
Men det är ju ett
ytligt referat och ger bara en krympt uppfattning om hur det är att läsa Johan
Jönson, något som faktiskt inte kan återges. Förlåt klyschan, men det måste
upplevas – och det måste upplevas på det här sättet, i helfigur, där hela
kroppen – textkropp och fysisk kropp – tas i beaktande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.