Nattmannen, Ingela Strandberg, Norstedts

Poeten Ingela Strandberg är en doldis i den svenska samtidslitteraturen. Fast det är en självmotsägelse: som poet blir du väl per automatik en doldis i sammanhanget, förpassad till de artiga recensionerna och de enstaka prisnomineringarna. Det som diskuteras i offentligheten – i den mån litteratur diskuteras – är ju till nästan uteslutande del prosan. Hur otillräcklig och tråkig en svensk roman än är – tacka fan för att den ska bli föremål för långrandigt ältande i debatter om vad man får skriva och inte får skriva …

Vi som följt Strandberg en längre tid blev förstås glada när hon med några av sina senare böcker fått viss uppmärksamhet – både för samlingsvolymen Vid oro skog 2016 och den kryptiska lilla samlingen Att snara en fågel 2018 – böcker som det inte går att känna sig färdig med, böcker som fortsätter att sprida sin – tja, oro till läsaren.

Oro är ingen dålig utgångspunkt för poesin. Nattmannen är en ny samling av en poet som nyligen krönts till dels ”den svenska poesins främsta gothdrottning” av Jonas Thente i DN och dels ”den svenska poesins countrydrottning” av Magnus Ringgren i Aftonbladet. Själv tycker jag Strandberg skriver i ohygglighetens poetik – att hon är en poet som investerar åtskilligt i sitt utforskande av skrämmande inslag, att hon skriver fram en magi det vardagliga och gör tillvaron gåtfullt orolig. Där finns en busskur som utgör en slags fristad, och förbinder tematiken med den tidigare förankringen i vägar, att vara på väg, att utnyttja vägen både som metafor och som konkret trop.

I den ovanligt frikostiga presentationen av boken berättar Strandberg om konceptet ”nattmannen”, som också kallades rackare när hon var barn: de som fick skitjobben, och i poetens omvandlade men inte förvanskade blick utses till ”uselhetens mästare”. Kanske skitjobben infiltrerade deras personlighet, fick dem att bära en skam som var så stark att den också övertog diktjagets person. Diktsamlingen skildrar mötet mellan detta unga diktjag och en nattman – en mörk trickster, en sabotör, en samvetslös farlig man.

Här kopplas han också till Narkissos, när Strandberg låter myt och verklighet samspela i en berättelse där självförakt och självkärlek går hand i hand. Bokens omslag innehåller tuschstreck som kan associera till både skogens träd och de rispor en okänslig hand kan åsamka sitt offer. Men det hemska är en känsla – eller snarare egenskap – som rör sig fritt mellan förövare och offer, där Strandbergs nattman ”drar sig tillbaka / till ett annat mörker / bort från min rädsla”, ungefär såsom Nick Caves stalker i ”From Her To Eternity” smyger in till sitt offer och smiter, ”Outta her nightmare / and back into mine”.

Strandberg skriver på en udda språklig rytm, i fragmentariska rader som inte blir rumphuggna eller fragmentariska, tack vare en omsorg om det narrativ som bär upp de korta raderna, där ofullständigheten blir en tillgång, där bristen tillåts vecklas ut i svepande rörelser. Den våldsamma tematiken återspeglas i ett våldsamt språk, där det är kargt, ordfattigt, men som sagt, aldrig på ett frustrerande sätt. Hon har en språklig sensibilitet som är svår att inringa, men som måste sägas vara av unikt slag.

Intresset för den dödsbringande mannen, med anknytningar till mytens gränslösa gräsligheter, kan erinra om Katarina Frostensons diktsamlingar från tidigt 90-tal – där mannens hela funktion är att ta den oskyldiga kvinnan av daga. Strandbergs metod rör sig bakåt i tiden, mot de eviga beskaffenheter som utgör det mänskliga tillståndet. För så är det ju: det här skulle inte vara så bra om det inte vore för att hon säger så avgörande saker om vad det innebär att vara människa.

För också: det här är så sensationellt och häpnadsväckande bra! Nattmannen är en bok som kan läsas som en pendang till Att snara en fågel – att den frigör den potential som fanns både i den boken och i Strandbergs tidigare diktböcker. Mytinslagen förskjuter också fokus från den privata till det eviga:

                      Efter Narkissos vet jag

                      att tjärnens vatten

                      förstärker mitt blod

Hennes nattman blir också en ersättare, den som får finna sig i att vara reserven för den narcissistiske vettvilling som också blir en del av det manliga – att vara dömd till givna roller som självupptagen egoist och hotfull förövare.

Det mänskliga som Strandberg utforskar blir en uppgörelse om våra begärs djupaste mörker (eller mörkaste djup). Det finns något ofrånkomligt och kompromisslöst i hennes dikt, något som befriar och lyckas sprida en besynnerligt rik ingivelse av mötet med det som inte går att undvika. I hennes bildvärld har ljus och mörker lika hög prioritet, och det är förstås också därför det gör så starkt intryck – att hon inte bara sprider hopplöshet, till exempel.

Att vara människa innebär att utnyttja eller utnyttjas. Så enkelt kan våra villkor summeras, och att påstå något annat blir hyckleri. Vi tillåts överleva endast på villkor att andra går under – både på individnivå och på strukturell samhällelig nivå. Man kan blunda för mindre, och det gör ju de flesta av oss, när vi till exempel fortsätter plundra jorden på resurser. Livet är djävligt, och vad gör man av en sådan insikt?

Ja, man gör som Strandbergs diktjag: blir den avgrund som stirrar djävligheten rakt i ögonen. Hennes diktjag riskerar allt i mötet med nattmannen, och försöker leva livet i en tvärtom-princip, där den största renheten bara kan uppnås när du fyller dig med synd. Är det en paradox? Jo, fast så är ju också vi människor, vandrande paradoxer, där exakt allt vi säger, gör och står för kan vändas till sin motsats.

Ändå kan jag inte låta bli att undra, när jag läser Strandbergs otäckt klarsynta summeringar: vad kostar sådana insikter?

                      Jag har min fria vilja

                      Bortsett från begäret att se honom

                      Att rätta till hans mörker

                      om halsen

En bild som denna: ”Att rätta till hans mörker / om halsen”, vad kostar det? Eller när hon erotiserar döden, söker den närhet som bara döden kan erbjuda, när allt sätts på spel. Kanske diktjaget söker sig till döden för att de förstår varandra. För det här är en kärleksdikt där skräcken har tagit över – en skräck som ändå inte lyckas övermanna diktjaget.

Det ljusa och det mörka blir lika aktiva inslag, och båda är lika nödvändiga för att fullborda de vi är. Strandbergs dikt handlar om att passera gränser, något som alltid är nödvändigt, men också om att värdesätta dessa gränser. Jag kan inte tycka annat än att det är förbluffande hur skickligt hon iscensätter denna berättelse, renodlat och synbart enkelt, men också med sådan genomslagskraft. Det blir då en dikt som stillsamt men bestämt påminner om hur våra erfarenheter formar oss.