Mit barn, Cecilie Lind, Gyldendal

Det börjar med en förlossning, där ”lort og blod” slår an tonen. Så följer en niomånaderscykel med en mor och hennes barn. Det är en erfarenhet som delas av många, av en majoritet: föräldraskapet. Strängt taget finns det väl bara två sorters skildringar av spädbarnstiden – antingen som en lycklig symbios mellan mor och barn, eller som en överdjävlig period fylld av tvivel, oro, vanmakt, rädsla, ångest, skam. Cecilie Linds nya bok Mit barn hör avgjort till de senare.

Men hey, låt oss hålla två saker i huvudet: att hon så starkt betonar det jobbiga och det hotande betyder inte att det saknas ett starkt band mellan mor och barn. I den här skildringen ges utrymme också åt den obetvingliga kärleken till barnet, det är bara det att med den kommer så mycket ängslan.

Lind är 28 år gammal, och det här är redan hennes sjunde bok. De tidigare har utkommit på mindre förlag, som OVBIDAT, Gladiator, Samleren, och Kronstork, och det här är hennes första på Gyldendal. För snart två år sedan blev hon förälder, och har skrivit om erfarenhetens dubbla känsloöverskott i en krönika i Information från i april i år: ”Alle ved, dette moderskab er et stort skuespil. Alle ved, at jeg ikke aner, hvad jeg laver.” Nu utkommer alltså Mit barn, en lång sammanhållen dikt som också gestaltar detta.

Jag har tidigare uppfattat Lind som aningen svår, men här är hon befriande omedelbar, och fångar mig från i princip första radens dödsönskan, som infinner sig vid förlossningen. Det är skitigt och blodigt, ja, men också fortsättningsvis är det kroppsligt, med sprucken slida, svårigheter att kissa, sex som gör ont, och överhuvudtaget mycket biologi, mycket smärta.

Att de flesta delar den här föräldraerfarenheten utesluter inte att det också är en unik upplevelse. Så är det med det mesta: med förälskelsen, med ångesten, med depressionen, med misstagen – att vi tror att vi är de enda som någonsin känt något liknande. Och Lind tar i när hon skriver om moderskapet, och ger emfas åt det ambivalenta. Diktjaget kan inte helt ge sig hän åt sin nya identitet, hatar att det kopplar henne samman med sin egen mor: hon blir henne, i en magisk ritual, lika ofrånkomlig som barnet hon låter sova vid sitt bröst.

Det behövs också nya former till den här mångfaldigt omvittnade händelsen. Linds skildring kan nog stötta många nyblivna föräldrar som tvivlar på sina känslor: ska man verkligen hysa dessa olustiga känslor? Vad Lind gör, är att omfamna abjektet. Hennes mor är ett monster, och det kan ligga något av oumbärlighet i detta. Kanske en mor tvingas omfatta också detta för att inte gå under, så att säga se sitt eget mörker i ögonen.

I berättelsen saknas inte dråpliga inslag. Alla gratulationsblommor på sjukhuset sätts i vaser gjorda av kartong, så vattnet spiller ut. Här finns också barndomsminnen av en hund, och en mormors utskällning. Den överdrivna paniken när barnet trillar ur sängen. Annars är det de bekanta inslagen: sömnbristen, och den enorma oron som ibland balanseras med ett oändligt lugn. Men i själva verket att lära sig att ständigt vara på sin vakt, lära sig tyda ljud och att knyta fast hela sin tillvaro vid ett knyte som väger lite mer än ett paket mjöl och ibland känns lika stabbigt.

Men mest handlar det om att lära sig acceptera en ny roll, en ny identitet – den som mor. Om att få nya perspektiv på sin mor, precis när hon just har frigjort sig. Det blir svårt för diktjaget att försonas med sin egen mor, och att betrakta sig själv som en del av detta arbete. Att lära sig se sig själv som inte längre ett av världens barn utan som en av dess mödrar.

Lind utför en undersökning av olika kvinnoroller, där moderskapets fängelse bara är en av de tillgängliga. Hon växlar det enkelspåriga men konsekventa narrativet med introverta lodningar mot personlighetens dunklaste djup. Där ingår också omgivningens fördomar, eller om det bara är diktjagets oförmåga att hantera krav, rädslan att inte duga som förälder – något som borde delas av alla. Överlag är det enkelt att erfara den isande igenkänningen. Hon besvarar inte främlingars leenden när hon är ute och går med barnet.

Det blir en skildring av dödsångest, av amning, av utmattning: ”jeg er så udmattet at hele verden går under hver eneste aften, eg græder og græder og uden grund. Mine tårer er mit hjertes mælk, men ingen drikker dem. Ingen dedes op på min gråd. Jeg drypper”. Lind skriver okonstlat och rått, och i sakligheten över tillståndet finns en vinnande estetetik. Diktjaget ser sig själv som ett ont barn som nu bara tar steget in i en ond modersroll, och upprätthåller bilden av modersmonstret. Det dåliga samvetet gnager henne.

Här finns också några oroande minnen av anorexi, och hot om världens undergång. Parallellt med föräldraskapet infinner sig vissheten om en värld som uppför sig allt sämre, en mänsklighets cynism som blir allt mer uppgiven. Diktjaget slås av insikten att hennes barns barnbarnsbarn inte kommer att existera. Solen är så varm så varm, och snart har dess värme släckt allas våra liv.  

Det som gör Linds bok så bra är bland annat att hon investerar så mycket av sin egen skräck och skam i berättelsen. Det får texten att följsamt anpassa sig efter de olika stämningslägena, där känslorna ständigt är på utsidan, helt ofiltrerade. Det borde inte fungera: bra dikt ska göra avkall på något som så starkt liknar hysteri. Ändå gillar jag den här boken så mycket, och tycker att Lind tar nya steg på ett sammanhållet men ändå oansat författarskap – det är okonventionellt snyggt skrivet.

Och är det ens konstigt att bli neurotisk inför föräldraskapet? Är det inte snarare något fel på fantasin hos de som bara ser lyckan och idyllen? Lind fångar kluvenheten på pricken, och de motstridiga känslorna som forsar fram genom texten, där den största rädslan kanske är att allt kan vara förutbestämt, att vi blivit tilldelade roller i ett skådespel men att dessa roller inte ens är de mest åtråvärda: ”jeg ved ikke hvorfor jeg ikke kan være mild, sød. Trangen til at ruske ham, min elskede, barnet, endda, opstår: at finde fram til volden i sig, så nedbrydende jeg er, jeg har frygtet så meget at blive en ond, ækel kvinde, som min mor, og nu er jeg hende, og det er nærmest en tvang”.

Diktens enskilda rader underlättar inte, och saknar förutsättningar till en reguljär läsning. Det finns inte heller några andningspauser: bokens drygt 130 sidor avbryts aldrig, utan det är en lång monolog som fortsätter, fortsätter, fortsätter … Men det är som det ska vara – i föräldraskapet saknas också dessa uppskov. Ibland kopplas raderna ihop, i längre segment av text, men det som i högsta grad håller berättelsen samman är ett hårt fokus på tematiken av det besvärliga föräldraskapet.