Den sorte bog (B-sider), Lone Aburas, Gyldendal

Den har en anspråkslös titel, Lone Aburas första diktsamling som nu utkommer på Gyldendal. Den sorte bog (B-sider) anger blygsamhet med sin undertitel, placerad inom en försiktig parentes för att ytterligare ta udden av vad den vill framföfra.

Annars är det anspråkslösa inte riktigt den här författarens ärende. Född 1979 har hon Tidigare gett ut fyra romaner, där Politisk roman från 2013 nyligen kommit i svensk översättning, samt den politiska skriften Det är ett jag som talar (Räkenskapens timme), även den tillgänglig på svenska. I korthet är det frågan om politisk dikt, i gränsområdet till den typ av aktivism som odlats av många amerikanska föregångare som Adrienne Rich, Audre Lorde, eller för att ta en samtida, April Green, eller för den delen svenska Athena Farrokhzad.

Det är Europa som apostroferas, och det mörkrets hjärta som vi allt sedan kolonialismens illdåd förknippar med denna världsdel. Aburas skriver en kort, koncentrerad och ursinnig dikt. Hon skriver med en allt högre insats i de här dikterna, som rör sig från det allmänna i sektionen ”Sådan talar det europæiske menneske” till det privata i ”Baba”, om en far och en farfar.

Det är också det låga som apostroferas, i en kontroversiell utmaning mot exempelvis Michael Strunges låga projekt i Nigger 1 och 2, som i sin tur ju knöt an till Rimbauds arbete i Säsong i helvetet – för all del uträttade Patti Smith liknande saker i sin låt ”Rock N Roll Nigger”, och man kan lika gärna tala om Johan Jönsons mångåriga projekt att både bildligt och bokstavligt ta ned poesin från piedestalen till källarhålet. Uträttade vad då? Delvis var och är det fråga om en osmaklighetens estetik, att undersöka de undertryckta känslorna. Inte för att appropriera eller misstänkliggöra, eller åka snålskjuts på ett förtryck. Jag vill inte ta Strunge, eller någon av de andra nämnda i försvar, när de schackrar med allvarligt investerade erfarenheter på andras bekostnad. Aburas nämner Strunge i förbifarten, nästan nonchalant.

Det kan i stället vara frågan om den undre och inre väg som förespråkades av Gunnar Ekelöf i sin non serviam-poetik, eller den typ av motstånd som föreligger i en av hans mest storslaget vackra dikter, om den ensamma människan: ”Fly den övre och yttre vägen: / Det som är boskap i andra är boskap också i dig. / Gå den undre och inre vägen: / Det som är botten i dig är botten också i andra.”

Så arbetar Aburas på liknande sätt i sina dikter, med att visa hur det privata är politiskt, och vice versa. Det ger hennes bok en nödvändig balans, kanske just för att hon parallellt arbetar med att sammanlänka distans med avstånd, i de dilemman som uppstår i konflikten mellan att dras mot både ensamheten och samhörigheten, just för att bådadera behövs för att göra individen komplett. I del två berättar hon om sin far för sitt barn.

Dikterna uppvaktar även Ola Julén, återigen aktuell på svenska, liksom Zlatan Ibrahimovics storhetsvansinne, och låter det utgöra en lämplig referenspunkt eller ideal. Genomgående finns ett kaxigt och småtrotsigt tilltal, som när Aburas vägrar lita på de som roar sig med safarin i underklassen: ”Og så gik du hjem og onanerede til undergangen. / Så gik du hjem og skrabede sekret og / bladguld af oplevelsens gru / og hengte det om halsen som en bloddryppende / diamant man kan skrive et digt om.”

Den typen av utfall fungerar bra, man kunde säga: Aburas dikter biter ifrån på ett effektivt sätt. Den är arg, stundtals hatisk på det där oresonliga sätt som lätt tippar över och blir destruktivt. Det är en svår balansakt – men jag följer mer än gärna med i detta på alla sätt konstruktiva sondering av ilskans fulla potential. Dikterna demonstrerar en avsikt att komma till tals med den uppgivenhet som breder ut sig, och även en inbjudan till ifrågasättande av Europas egocentriska självbild.

Ilskan uppstår också ur en krumbuktande ansats att slå sig loss ur de vanföreställningar andra modellerar om oss. Vi blir alla reducerade till schabloner, och jag är medveten om att en text som denna riskerar att betona Aburas funktion som arg poet och därmed förminska hennes insats – något liknande uppstod när Maja Lee Langvad gav ut Hon är arg för några år sedan, att de akuta frågor som ställdes av en sådan bok inte riktigt togs till vara, i synnerhet inte av den svenska receptionen, som nog var mer än lovligt undfallande.

Det låter sig göras att läsa Aburas både utifrån en dansk kontext och med dess universella tematik i blickfånget, med en allt större aktualitet. Hennes dikter bjuder in känslan, utan att låta den falla offer för sentimentalitet:

                      Og nu:

                      Er helt tomt for følelser og endorfin.

                      Bare et bundt molekyler

                      arrangeret helt håbløst

                      med HBO under huden

                      for ikke at tænke.

                      Dødelig sommer.

                      Atomvinter snart.

Ja, nog fan känns det in i märgen, denna dystopiska dikt. Inte är den här visionen särskilt avlägsen heller, för vi bedövar oss redan med dessa ointelligenta eller i bästa fall halvintelligenta tv-serier som substitut för riktiga upplevelser. Eller säg så här: vad ska en med HBO till så länge det skrivs dikter som dessa?  

I dikterna finns då en rastlös puls, ivrig att fånga sina intryck innan de stelnat, något som bidrar till att göra de här korta och hårt koncentrerade dikterna märkvärdigt levande. Innan det är för sent, höll jag på att skriva, men det mesta talar väl för att vi har passerat den här väldens bäst före-datum. Vad Aburas gör är att helt enkelt lämna över sin sorg och sin vrede till läsaren, och be henne att göra vad hen vill med allt detta.  

När man upptäcker att vi håller på att kantra över, att världen är på väg att krackelera, vad gör man då? Det må låta futtigt att svara: man skriver dikter, men Lone Aburas visar med sin tunna skrift, mer pamflett än diktsamling, att en stridsskrift är det enda människovärdiga. Jag är beredd att offra typ allt som står i Bibeln, bara jag får behålla Paulus ord från brevet till Timotheus, om att kämpa det godas kamp. När jag läser Den sorte bog blir sådana ord än mer aktuella och livsdugliga.