Atlas, Aris Fioretos, Norstedts

Iris Frosts namn är kusligt likt en bifigur i Aris Fioretos debutroman. När han hittar hennes dödsannons får han enligt fiktionskontraktet överta hennes efterlämnade papper, som utgör en pedantisk kommentar till tre av hans romaner. Atlas är det namn han ger till sin sannolikhetsprövande vidarediktning av karaktärerna Sascha, Nelly och Irma. Han låter Iris agera arkivarie i denna minst sagt ambitiösa roman som pendlar mellan det uppsluppet humoristiska och det magistralt självupptagna.  

Det är ändå stundtals stiligt utfört. Denna fejkade encyklopedi fullkomligt kryllar av fotnoter, faksimiler, illustrationer, långa utvikningar. I stället för konventionellt narrativ får vi essäer om själen, könet, hjärnan, poesin, tålamodet, fantomsmärtor, kläder, transvestism, och mycket annat. Även om jag till en början känner mig bortkollrad blir jag så småningom indragen i författarens märkliga romanuniversum. Det är verkligen Fioretos för hela slanten, så det är väl en smaksak om man ibland känner att det står en upp i halsen.  

(Också publicerad i Vi 11/19)