Ducks, Newburyport, Lucy Ellmann, Galley Beggar Press

En av livets smärre frustrationer är att ingen vet hur det var att tillhöra de första läsarna av James Joyces Ulysses. Vi kan bara föreställa oss hur perplexa de var: utmanade, chockade, förvirrade, ilskna, uppgivna, ledsna, men kanske också i någon mån upprymda, eller upprymd, denna enskilda läsare någonstans på jordklotet, som uppfattade exakt hur banbrytande den boken var.

Mycket har sagts om Virginia Woolfs initiala fördömande när hon tillhörde de tidiga läsarna av Joyces mastiga verk, men mindre bekant är att hon också imponerades och faktiskt refuserade den till sitt förlag Hogarth Press inte för att hon tyckte att den var oanständig, utan av praktiska orsaker – hade de antagit den skulle hon ha behövt lägga all annan utgivning åt sidan i två år.

Nu har jag läst Lucy Ellmanns roman Ducks, Newburyport, och får en viss aning om hur det kunde ha känts att vara de där tidiga läsarna av Ulysses. Det här är nämligen ett formexperiment som kan sägas sätter Joyces roman i skuggan, och liksom för att understryka parallellerna har omslaget till min utgåva en liknande utformning – om Ulysses var snorgrön som det irländska havet är denna bok stålblå som de moderskänslor som den uppehåller sig vid. Det är en roman på drygt tusen sidor, om man inkluderar appendixen, skriven som en enda mening. Att läsa de sista 50 sidorna eller så i Joyces roman, Mollys monolog, är i sig utmanande, för den som läser dem noggrant. Här är denna metod då upphöjt i tjugo.

En amerikansk hemmafru och fyrbarnsmor i Ohio är det som för den inre monologen, ett tankeflöde som kretsar kring barnen Stacy, Jake, Gillian och Ben, samt maken Leo. Men mer än om familjemedlemmarna tänker den namnlösa kvinnan på pajbakning, på att få ihop sin vardag. Som en återkommande inledare fungerar frasen ”the fact that”, en anaforiskt inskjuten formulering som triggar tanken, och får henne att fokusera på olika fakta, olika typer av sanningar.

Många av dessa sanningar handlar om det amerikanska samhället av idag. På sitt intrikata och ofta underförstådda sätt blir Ducks, Newburyport en roman som kombinerar estetik med politik. Måste den vara så här … jobbig? För ja, inbilla dig inget annat: att läsa den är utmattande på ett sätt som inte påminner om någon annan läsning jag har gjort. Den är, för att låna ett av dess uttryck, helt ”crazee …”

Det är ett monster till roman, och hur kan man göra den rättvisa, om man inte tillåts skriva i skalan 1:1, utan styckesindelning, och utan punkt förrän på sidan 998? Det är lika lätt och svårt att säga vad det innebär att läsa detta efter 5-6 sidor som det är efter tusen. Nu är det inte helt sant att punkter inte förekommer innan dess: någon gång då och då – med den oregelbundenhet man inte annars förknippar med fiktion – följer vi en pumahona som stryker omkring i utkanten av samhället, och vi följer parallellt hennes tankar, som på ett kusligt sätt speglar hemmafruns liv och öde. Även puman oroar sig över sina ungar, och det finns över hennes situation den typ av strövande evighetsgrubblerier som man kan hitta i Cormac McCarthys romaner: alltså levande väsen och deras relation till naturen utifrån sub species aeternitatis.

Kvinnan tänker på Ohio, på USA, på Trump, på de usla försäkringsvillkoren, på skolskjutningar, på fraser ur gamla sånger, på sin odräglige ex-man Frank, på Laura Ingalls Wilder, på mamman, på klimatvarningar, på absurda tidningsrubriker, på maträtter, på sina höns, på gamla filmer, på sin blyghet, på sin avbrutna lärarkarriär – tja, hon tänker på allt som livet innehåller, kunde man summera. Här finns ingen plats för metafysik eller spekulationer, bara den stålblå sanningen. Det är ett ältande, där de flitiga upprepningarna fungerar som krokar för tanken att haka fast vid. Hon är ursinnig över orättvisorna som samhället måste upprätthålla, intill förtretlighetens gränsområden. Där finns också en gnagande oro, att hon håller på att bli gammal, manifesterad i en markantare glömska men också en kroppslig skröplighet. Så är hon också svartsjuk på sin man Leo, men älskar honom förbehållslöst, i en kärleksförklaring som är stark och ogrumlad, och likaså äldsta dottern Stacy, och deras svåra relation. Och hon saknar sin katt Batsheba. Ja, man kommer henne nära, och det är förstås det som är det mirakulösa och det som utgör romanens triumf över alla andra konstformer: den här kvinnan blir en levande individ, som det är sorgligt att ta avsked ifrån när boken är utläst.  

På det kusliga sätt som tiden ibland förfäktar läser jag Ellmanns roman några av de första dagarna i augusti, och nås av nyheter fredag 2:a augusti om först en masskjutning i Texas, med tjugotvå döda. Bara några timmar senare en ny skjutning, i Dayton, Ohio, med tio döda. Då blir kvinnans oro över vapentillgången och skjutningar inte bara begriplig, utan rimlig, akut, och till och med oundviklig. En av orsakerna till den kryptiska titeln är uttrycket ”sitting ducks”, något huvudpersonen återkommer till. Även fraser upprepas, som ”I don’t know but they know”, ”waken up and smell the coffee”, utifrån en metod som känns igen från Ellmanns tidigare romaner, där vi här kan läsa ”not so fast, Goldberg” som en blinkning till Sweet Desserts från 2013. 

Kanske glömskan är ett av de intressantaste sidospåren, den glömska hon känner att hon är på väg mot – eller om det bara är ignorans, ett tecken i tiden? Så fungerar tanken för henne, ett sätt att hålla fast vid vad som konstituerar henne som människa, kanske det som är vår själ. Intryck, erfarenheter, minnen, ja, men hon tar också aktivt avstånd från nostalgi: ”the fact that I don’t remember much, and everything I do remember makes me sad.” Men hon tänker så klart också på framtiden, med samma skepsis: ”the fact that sometimes I think that people today must be the saddest people ever, because we ruined everything”. Det är alarmerande tankar, men också väldigt roliga; den här hemmafrun är fullastad med sardonisk humor, av det förtvivlade slaget, men ibland också av det självironiska, som när hon beklagar att Philip Glass musik är för repetitiv. Humor är ett frekvent inslag, i oväntade utbrott som ”the fact that one good thing about having four kids is I never have to criticize them, because they do it for me”, eller när man i appendix får veta vad akronymen FLOTUS egentligen står för: ”Furtive Limpet on the Unmanageable Slime-eel”.

Hon är bildad, och har också en känsla för språk, för funderingar och överväganden, som hon tar sig an med en påhittighet som ideligen associerar vidare över ords ljudlikhet, och ofta hamnar någonstans där tanken liksom bara släpper av henne, utan att hon själv styr över det, med upprepningar, nödvändiga upprepningar som liksom kidnappar eller förhalar tanken för att nå fram till problemet. Lika gärna tänker hon på nutiden som på dåtiden – på gamla misstag, liksom på det som sker i nuet. Och inget händer, egentligen, förutom att hon bakar sina pajer och tittar på gamla svartvita filmer. Man kunde säga att den utspelar sig under en sekund, eller under några veckor. Hon gör ett besök hos tandhygienisten, ett annat hos gynekologen, får punktering och fryser nästan ihjäl, besöker ett köpcenter med barnen och blir instängd på grund av översvämningar. På så sätt löser Ellmann det problem som en viss typ av romanförfattare har sysselsatt sig med sedan åtminstone Balzac och 1830-talet: hur skriver man verkligheten på ett trovärdigt och autentiskt sätt? Varför inte så här, som ett enda pågående flöde, som inte avbryts av intrig, narrativ, plot. Det ofiltrerade sättet att skriva indikerar att vi kunde kommunicera också så här, utan att tänka på konsekvenserna. Det är både banalt och allvarligt, klichéfyllt, men så är också livet.  

Det är det moderna livets avigsidor som den här besynnerliga romanen tar i anspråk. Barnen som förevisar tendenser att bli allt mer ouppfostrade. I stället för att tala om igenkänningsfaktorn – som förvisso är hög – kunde man säga att den arbetar med att skapa resonans hos sin läsare, ett gensvar. Finns det läsare till en så här, med förlov sagt, jobbig bok? Jag tror Ellmann har lagt sådana betänkligheter åt sidan. Annars skulle hon inte fortsätta med ett projekt som kunde te sig så galet och okommersiellt.

”the fact that there’s some other word I hate, something starting with F maybe, fortitude, or no, a verb, fumigate, something long, not fornicate, surely, my my, no, it’s more like fructify, or refurbishment, fluctuate, fluctuation, furbelow, fermentation, fulminating, that sort of word, oh I don’t know anymore, the fact that usually I think it might be pulchritudinous, not an F word at all, the fact that pulchritudinous sounds like completely the opposite of what it is, the fact that it sounds like barf really”

Så här skriver hon konsekvent, låter idéer bara flyta omkring, och korsa varandra. Den uppmärksamme läsaren kanske påminns om David Foster Wallaces gamla test där han använde just ordet ”pulchritudionous” som exempel på ord som betyder motsatsen till vad det låter som (ett fult ord som bokstavligen betyder ”vackert”). Foster Wallaces bidrag till genren knepiga romaner är ju den lika tjocka Infinite Jest från 1996).

Vad är det för märklig, för att inte säga märkvärdig drivkraft bakom läsning av böcker som dessa, där denna utmärker sig? Är det just märkvärdigheten – det pretentiösa uppsåtet som bara kan uppskattas av pretentiösa läsare? Vet inte, bara att jag gladeligen erkänner mig vara pretentiös, om det nu är vad som krävs för att tillhöra läsarna av en roman som denna. Det är inte heller helt lätt att återge den kamp det innebär att läsa den. Då är inte sidantalet heller det värsta, då det faller platt vid jämförelser med Karl Ove Knasugårds sista installation i Min kamp-serien, för att inte tala om Lars Noréns dagböcker, där var och en överskrider denna i sidantal.

Lucy Ellmann är dotter till Richard Ellmann, som skrivit den kanske mest renommerade biografin över Joyce (redan 1959). Hon har tidigare gett ut några romaner som kanske inte riktigt nått ut lika väl som denna klump. I juli hamnade den på långlistan till Bookerpriset, och även om den inte vinner detta riktigt stora pris finns det anledning att fundera på dess värde, och dess framtida öde. Det är en unik roman, och man ska inte sikta in sig alltför mycket på samtida omdömen. Vi får påminna oss att om Bookerpriset hade funnits på 1920-talet hade Joyce knappast vunnit för Ulysses. Och dessutom fick han aldrig heller Nobelpriset. Tredje september krymper långlistan från tretton namn till sex, och min föresats var att hinna läsa klart romanen innan dess: jag hann med viss marginal, men det tog faktiskt nästan en hel vecka. Av de på listan har jag läst Jeanette Wintersons Frankissstein, och kommer i september att läsa Margaret Atwoods The Testaments. Sedan är jag förstås intresserad av de jag har läst tidigare, som Valeria Luiselli, Chigozie Obioma och Max Porter (jag har läst Deborah Levy också, men det kan räcka så).

Kanske det är så enkelt att Ducks, Newburyport är en triumf eftersom den på ett tämligen unikt sätt demonstrerar att den experimentella romanen inte har spelat ut sin roll. Tamejfan om den inte rentav är den första helt lyckade experimentella romanen! Åtminstone kan jag sakna den här typen av kaxighet hos den inhemska litteraturen: vem blir först av våra svenska författare att våga vara så här konsekvent och radikal i sin tolkning av hur en roman ska se ut? 

Anthony Burgess sa en gång att varje romanförfattare som skriver på engelska, inklusive honom själv, sätter sig vid skrivbordet för att inleda sin kommande roman med tanken ”jaha, nu ska jag ännu en gång skriva en roman som inte är lika bra som Ulysses." Lucy Ellmanns Ducks, Newburyport förhåller sig till James Joyces Ulysses ungefär så som Vergilius förhåller sig till Homeros. Typ så här: synd grabben att du var först, men vet du vad? – jag kan skriva en bok som åtminstone inte är mindre bra än din.